Var min, Försvinn!

Dunkar fram till mörka sommarnätter i södersverige och har musikersällskap på tåget. Det är skönt att inte tillbringa ännu en ensam kväll. Ännu en ensam natt. Och väl framme strilar regnet ner och sköljer bort hans telefonnummer som blev skrivet på min hand. Varför regnar det alltid i Göteborg? Och P kramar mig så hårt, så hårt när han möter mig. Och jag har saknat hans hårda kramar. Det är inte alltid lätt att bo i egen lägenhet och i Åre. Det är ganska ensamt vissa kvällar.
Och det blir lördag och fika med nybliven hundägare och L. Och skrämmande tankar om hur olika liv vi lever. Och sen öl på klassiskt vis och balkongsamtal som aldrig vill och aldrig borde ta slut. Men så går vi ju ut och balkongsamtal byts mot dunkande bas och barndomskamrat och ångersms. Och jag frågar mig själv; Varför?
Svaret kanske inte är det viktiga men handlingarna resulterar ändå i en tanke. Och den är svår att möta, men ändock. Kan två bli ett? Kan man stå tillräckligt nära varann föra att skydda men väl långt ifrån för att inte skugga? Kan man vara fri utan att ha varit fångad? Kan en blandning av två starka bli bra eller blir det för starkt som en dubbelshot? Och Söndag påminns jag ständigt av att två starka kan bli för starkt. Och när klockan blir 00:14 på en Måndag inser jag att det "-Vi får höras mer i helgen" som du sa, nu har gått mig förbi.
Och svaret blir att du varken skyddar eller skuggar mig, Jag är varken fri eller fångad. En blandning av oss kan aldrig bli annat än en dubbelshot. Och två kan inte bli ett.
Men ett kan bli ensamt och det är inte alltid alldeles lätt att bo i egen lägenhet i Åre. Och det kan bli ensamt vissa kvällar. Då blundar jag och känner dina fingrar vandra från min nacke upp i mitt hår när din varma andedräkt är nära. Så nära.