Totus anctus

Aj, Aj, Aj är första tanken när jag vaknar och jag vet inte vilket som gör ondast. Är det halsen av allt för många cigaretter och glada sånger? Är det huvudet av allt för mycket alkohol? (Vad hände, vart är jag, vad var det nu han hette?) Eller är det den där strålande smärtan i hela armen för att jag på något jävla vänster lyckats slå en flisa ur armbågen.
Och jag går ut på altanen till bakisvänner som sitter och skrattar sönder sina magar på altanen. Vi kommer fram till att det där med att slå flisor ur armbågar inte är det bästa man kan göra. Just för att det gör så jävla ont! Och J gör ett frieri för att pigga upp och L tar hand om mig på alla sätt, och F klappar mig på armen och ber mig säga om det är något han kan göra. Världens bästa vänner i vått och torrt och låt oss alltid fira midsommar ihop. Sen går jag själv hem över sju ängar till ett hus som står tomt. Det är tyst och ensamt och jag har ont. Ont, ont, ont.
Så ikväll är jag liten. Liten och ynklig och öm.
Och helst av allt vill jag bli omhållen.