fransk tystnad och en vän värd guld

Solen har sjunkit ner i duvedsfjärden och renfjällets svarta kontur avbildar sig mot den djupblå norrlandshimmel. Sitter ensam i min fyra med kalla golv och för lite möbler. Sådär lite så att det ekar när man pratar i telefon. Det vet jag för A ringde förut. Pratade om gröna killar som är mysiga men aldrig hör av sig. Pratade om tråkiga jobb och husmanskost. Vardag, och ex, beslutsångest och om att "-Nu jävlar är det han som får höra av sig". Pratade om närnärnär ska jag lämna fjäll för platta landskap och pratade om trånga slottslägenheter i glesbebygda huvudstäder. Och sen var vi tillbaka på gröna killar och tysta telefoner. Och det är väldigt, väldigt tyst i min telefon idag. Det finns inget M-spöke, inga Englandsflickor, inga föräldrar och inga Fransmän. Nä, det där med franska var jag väl aldrig särskillt bra på. Ett tillfjäskat VG från en poettant i färgstarkskläder och kaffetänder. Och var det här en andra chans i förhållandet mellan mig och franska så sumpade jag nog det totalt. Ingen förklaring till honom igår, bara ett "pas au'jordhui"för mig. Och han läste nog "Jamais" men det var ju inte så jag menade. Men har man svullna halsmandlar och ser ut som en geckoödla visar man sig helst inte för folk. Särskillt inte för fransmän. Därför sitter jag i en omöblerad fyra med kalla golv, tyst telefon och väntar på att min reptilsvans ska växa ut. Men jag njuter av soldropp i duvedsfjärden och den djupblå norrlandhimmel. Och Gulddropp i munnen från en Norrlands med nydesignad etikett.