Om att vara dum i huvudet

Han pratade om första gången vi träffades. Jag hade nästan glömt hur det var då. Hur jag absolut inte tyckte han var nå trevlig å ganska dryg. Och han pratade om hur jag var kaxig och ganska otrevlig jag också. Och jag tänker att vad mycket lättare det hade varit om jag fortfarande kände så. Vad mycket lättare det had varit om han hade fortsatt vara en dryg jävel. Och sedan pratar han om hur jag får molnen att virvla i motsatt riktining, eller nåt åt det hållet. Och det lät så poetiskt att jag tappade andan. Fast jag vet att det är tomma ord så tappade jag andan. För vänner får inte moln att virvla i motsatt riktning, Och det är ju en vän jag är för honom.
Dessa tomma ord håller mig vaken om nätterna och jag åker ut till bron för att se vattnet flyta förbi. Mycket vatten skall passera innan dina ord inte krossar mig. Och jag åker ut dit bara för att påminna mig själv om att vattnet fortfarande rinner under bron. Och jag har åkt ut dit varje natt i veckor nu, bara för att påminna mig själv. Och jag måste ju vara dum i huvudet som inte fattar att vattnet rinner oavsett om jag sitter där eller inte. Och jag måste ju vara dum i huvudet som trodde att han faktiskt tyckte om mig lite.

Och ibland är det inte så jävla roligt att vara dum i huvudet. Ibland är det så man bara vill sitta nätterna igenom och stirra på mörkt vatten och hoppas att solen aldrig går upp igen.