Mitt liv är en lögn

Dripp, dropp. Dripp, dropp. Dripp. Det droppar sommarregn från balkongen ovanför och morgondimman väller in från duvudsfjärden. Tidiga morgonstrålar torkar tårarna på min kind. På något konstigt vis var det skönt att prata med honom igen. Skönt att höra sanningen. Han har aldrig tyckt om mig. Aldrig tyckt om mig som något annat än en vän. Och jag önskar att det inte var så. Det betyder ju att allt jag trott och tänkt bara har varit mina egna hjärnspöken. Det gör mig ju lätt galen och hur ska jag kunna lita på mina egna tankar igen? Jag trodde ändå att jag hade betytt något för honom. Men inte, han har aldrig luktat gott för min skull, aldrig kysst med känsla, aldrig kramat hårt, aldrig lett med hela hjärtat, aldrig öppnat sig helt, aldrig tänkt på mig som jag tänkt på honom. Och det gör de senaste 4 åren av mitt liv till en stor fet lögn.
Och jag sa till honom att jag kunde ta sanningen. Det var väl så fel det bara kunde bli. Inte fan kunde jag ta sanningen. Då hade jag väl inte suttit på ett kallt balkonggolv hela natten och gråtit. Då hade jag väl inte suttit med tungt hjärta och blödande bröst. Då hade jag inte suttit här och inte kunnat förlåta mig själv.
Det gör så ont och är så smärtsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Han tycker inte om mig och har aldrig gjort.
Mitt liv är en lögn