Efter en underbar avslutning på festivalen med lars fucking larsa winnerbäck som hemlig gästartist å en nattlig miniroadtripp hemåt finns det inget adrenalin i världen befinner sig i min kropp! Jag är sådär pånyttkär å har det det där fåniga leendet på läpparna hela tiden. Du vet det där leendet som jag jämt klagar på.. Men jag har sagt det förut å ja säger det igen, precis som säkert tusentals andra tonårsflickor; Det finns ingen som förstår mig som Larsa!
Men faktum är ju att just JAG har en speciell relation med Larsa. (Åh den har ju heller ingen sagt tidigare) Tar mig tillbaka till tiden då jag var något mer självdestruktiv än jag är nu. Då jag satt på golvet varje dag efter skolan å skrev självmordsbrev med kniven å nagellacket. (varför trodde du pappa köpt nytt fint golv åt mig?) Å även om jag absolut inte vill tillbaka till det känsloträsket saknar jag ibland att känna så mycket som jag gjorde då. Nu är jag mest en halvdomnad människa å en typisk festivalbrud. Ja, jag föredrar alkohol framför det mesta andra. Dax å sluta skriva innan man får allt för jobbiga frågor som kräver jobbiga svar. Kort sagt, Peace & Love (lovelovelove) var helt galet bra! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar