Mardrömmarna är tillbaka och jag är rädd för att somna igen. Jag vet att det är drömmar. Jag är inte dum. Men paniken när jag vaknar med ångest och gråt i halsen, med en klump i magen och när jag skriker rakt ut i mörkret. Det gör mig rädd, för tänk om det aldrig går över. Tänk om det aldrig blir skönt att sova igen.
Så jag har smugit mig upp till huset, krupit in hans famn. Han stryker mig över håret och han frågar ingenting. Bara håller om. Och tillslut har jag somnat. Sovit drömlöst. Och det är skönt. Men det skrämmer mig. För jag har ingen som sover bredvid mig varje natt.
Och ikväll har han åkt från ön igen. Ikväll måste jag sova själv. Och det skrämmer mig att det skrämmer mig.
Tänk om det aldrig går över.
Och jag tänker oundvikligt på M. Tänk om han har fått ett så hårt fäste i mitt hjärta att det aldrig går över. Tänk om jag aldrig kommer kunna släppa honom helt. Tänk om jag aldrig kommer kunna släppa in någon annan lika nära. Tänk om jag aldrig får sova en enda natt med honom. Tänk om jag alltid kommer klara av att vara hans vän. Tänk om det här aldrig går över.
Tänk om det här aldrig går över.
måndag, februari 2
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar