När isen släpper

Så står han där. Jonas. Han står där och ser rakt in i mig. Han tar mig med storm och sveper undan fötterna på mig. Och han ger mer än jag begär. Han somnar med sina armar om mig och han sitter med nybryggt kaffe i mitt fönster på morgonen. Han viskar sötsnuskiga ord i mitt öra och jag fnittrar och rodnar konstant. Jag krånglar till allt för det känns för bra för att vara sant. Hur kan en journalist från hufvudstaden få mig att känna såhär? I'm walking on sunshine. Och han har tålamod med mig och förstår att jag har ett bränt hjärta. Nu är han borta igen, det plingar i telefonen ibland och jag längtar till maj. Jag längtar efter dina blå ögon och mörka rufsiga morgonhår. Det kommer säkert inte leda någon vart, vi har förutsättningarna emot oss, men du får mig att sväva på fluffiga moln. När jag åker ut till Hållandsbron på natten porlar numera vattnet, isen har släppt. Jag tänker på M, varje dag tänker jag på M. Men där finns verkligen förutsättningarna emot. Sist jag såg han sa han inte ens hej. Jag försökte men han sa strax och sen försvann han. Mitt och Ms förflutna gör ont varje dag, och jag vet inte vad jag gjort som gör att jag inte ens är värd att hälsa på längre. Men om man ska försöka leva i nuet är en DNjournalist väldigt härligt. För han får mig att fnittra och rodna. Jag tror det är döfött men det får vi se i maj. Just inatt vet jag bara att isen har släppt.