jejajävel

Direkt från Ullådalen, en omväg runt hjärtat

2012-02-07T05:13:00.000+01:00

Kanske är det bäst såhär. Att vi inte hörs ett tag så jag får tid att läka. Kanske är det bäst såhär. Att vi inte pratar ett tag för jag kommer bara säga något dumt. Och kanske är det bäst såhär. När du inte ringer och jag inte ringer och när vi inte ses. Då blir ingen besviken och ingen blir sårad. Inga gamla känslor flammar upp och inga sår rivs upp. Jag vill inte prata med dig längre. Det gör för ont. Det där du sa om att du var skyldig mig stort. Det hade du glömt när jag frågade om något litet. Och jag frågar väldigt sällan om nåt. Du insåg aldrig hur stort det jag offrade var. Att jag aldrig kände att jag hade något val. Att jag aldrig skulle gjort det igen. Så kanske är det bäst såhär. Att gråta just i ensamhet, och ångra vad man gjort.

Komma över

2012-01-21T02:31:00.000+01:00

Så jag springer in i gammalt ragg på fjällstugan. Å gud han är så snygg, å jag vill bara dra med han därifrån och... Å sen springer jag in i Marks bästa vän och han pratar om att det är tungt. Å sen hamnar jag i geishas kök och jag tänker om, om bara. Om bara jag kunde släppa saker lättare. Om jag kunde sluta tänka på dom grönaste björkarna och den klaraste himlen när jag sprang på gammalt ragg. Om bara jag kunde känna att Marks är död men hey, det är livets gång. Å om bara jag kunde tänka att jag gjorde mitt val och jag gjorde det av en anledning. Men det finns inget jag ångrar så mycket. Jag gjorde fel val och jag kommer alltid att ångra det. Å jag behöver någon som klappar mig på huvudet och säger att allt kommer bli bra. Men någon svarar inte i telefon, och någon frågar inte hur jag mår. Någon kommer hit emellanåt som om ingenting hänt och vi pratar knappt längre. Inte om det där som är viktigt. Inte en ända gång har han frågat hur jag mår efter allt. Om bara jag kunde komma över det här och förlåta mig själv.

Om bara

2012-01-05T00:40:00.000+01:00

Om bara du ville fråga hur jag mår. Om bara du ville prata med mig. Om bara jag kunde göra allt osagt och ogjort. Om bara du ville vara min allra bästa vän igen. För jag saknar att vara med dig.

Förlåt

2011-12-18T22:54:00.000+01:00

Förlåt för att jag älskar dig. Förlåt för att jag hatar dig. Men jag kan inte förlåta mig själv för det liv jag tagit. Jag kan inte förlåta dig för att du fick mig till det. Mitt hjärta är infekterat, mitt liv är förstört. Förlåt men jag kan inte förlåta dig och mig för det liv vi tog.

Trasig bro

2011-12-13T22:27:00.000+01:00

Min bro är trasig och ligger begravd i snön. Jag känner mig ivägen här. Som om jag inte har någon rätt att åka hit längre. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och ikväll saknar jag mina döda vänner men ni ligger begravda under snön och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Du är inte min.

2011-12-11T23:49:00.000+01:00

Du är inte min. Jag hatar dig för det. Jag är inte din så begär ingenting. Du är inte min men du har mig fast jag inte vill. Du är inte min. Försvinn.

Att begrava en vän

2011-11-26T21:59:00.000+01:00

Vi visste alla att dagen skulle komma. Ändå är det så svårt att förstå. Svårt att förstå att du är borta. Marks, vi skrattade, vi grät, gud i helvete vad vi grät, vi dansade och skålade för dig. Och vi tänkte alla att du skulle vart där. Man ska inte behöva begrava sin vän, Marks. Man ska inte behöva begrava dig. Eller sprida din aska på skutan. Men jag ska tänka på dig varje gång jag är upp. Jag ska minnas dina vänliga ögon, din omtänksamhet och våra nattpromenader. Crazy and free, I hope you're not lonely without me. Din begravning var vacker men gräslig Marks. Man ska inte behöva begrava dig.

Om vad du inte förstår

2011-11-24T00:37:00.001+01:00

Du hintar om att komma hit och jag svarar något om varmt te. Du avböjer, det är något som skrämmer antar jag. Det är väl min inneboende och att vi inte är bara vi då. Vi är inte i hemlighet då. Och vad du inte förstår är hur mycket det sårar. Och vad du inte förstår är att jag sedan den dagen gråtit mig till sömns och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle slippa ikväll. Men att erkänna mina tårar skulle jag aldrig göra. Istället slänger jag ur mig hårda ord och försöker trycka undan tårar. Och vad du inte förstår är hur mycket din hemlighet sårar. Och det är det som förstör vår vänskap, sakta men säkert.

Någonting är fel

2011-11-13T23:47:00.000+01:00

Det är en vecka sedan och någonting är fel. Magen värker och ryggraden känns som den ska gå av. Någonting är fel. Jag har inte sett honom sen dess, han har inte frågat hur jag mår. Mitt hjärta är brustet och jag försöker bita ihop. Jag vill inte förlora en till vän. Men någonting är fel när varje andetag gör ont. Det borde inte göra såhär jävla svinont efter en vecka. Och jag gjorde det här för hans skull och han har inte ens frågat hur jag mår.

Att döda en dröm

2011-10-29T21:04:00.000+01:00

Att fatta ett beslut man inte vill ta. Att säga ja när hjärtat skriker nej, nej, nej! Att älska den som sårar. Att klandra sig själv mellan varje tår. Att sörja förlorad framtid. Att fatta ett beslut man inte vill ta. Och veta att jag alltid kommer ångra mig. Att döda.

En tanke från västkusten

2011-10-24T18:57:00.000+01:00

Å jag saknar dig så mycket att jag hatar mig.

Pumpa hjärta, pumpa, slå. Stanna inte, kämpa på.

2011-10-10T20:27:00.001+01:00

Det är kallt och ensamt i sängen på morgonen. Det är kallt och ensamt under bron ikväll. Det är kallt och ensamt i mitt liv.

Första snön

2011-10-06T21:45:00.001+01:00

Mannens bröllop tar upp all tid och all hjärnkapacitet nu. Det är mycke jobb med att vara toastmaster, eller toastmistress som dom så fint har satt som titel på mig. Geisha vill ha jackrussel och på 556-meter-över-havet-jobbet byter vi ägare. Och med det byter jag också chef och allt känns väldigt mycket och väldigt osäkert nu. Det kommer ändå väldigt lägligt på nåt sätt. För med huvudet fullt hinner jag inte riktigt känna hur ont det gör i hjärtat. Igår föll första snön på skutan och mannen menar att det är mitt kalla stenhjärta som sätter minusgraderna i vinter. Och jag tror de va M som sa härom dagen att vintern kommer bli den kallaste på många många år.

Om att inte vilja leva men inte vilja dö

2011-09-22T01:17:00.000+01:00

Det sitter en kniv i mitt hjärta. Det sitter en kniv i mitt hjärta och så länge vi inte pratade satt den där och gjorde ont, så ont att jag trodde jag skulle gå sönder. Sen stannade du bilen och jag sa, Det finns inget att säga. Men du gav dig inte och jag gav efter. Jag kan ju inte stå emot dig, jag är ju kär. Och jag lyssnar på dig och dina ord. Tillslut vill jag bara att du ska må och ha det bra. Så innan vi skiljs skojar vi och skrattar vi. Och du tystar natten med ett farväl. Och du vrider om kniven i mitt hjärta när du kysser mig. Sedan den natten förblöder jag. Jag är inte rädd för att dö, men rädd för att leva död.

Tusentårar

2011-09-12T22:22:00.000+01:00

Jag saknar honom så förbannat mycket. Det gör så ont! Det gör så förbannat ont!

Glupafallet i höstskrud är allt som finns ikväll

2011-09-11T19:14:00.001+01:00

Om att vara dum i huvudet

2011-09-10T18:04:00.003+01:00

Han pratade om första gången vi träffades. Jag hade nästan glömt hur det var då. Hur jag absolut inte tyckte han var nå trevlig å ganska dryg. Och han pratade om hur jag var kaxig och ganska otrevlig jag också. Och jag tänker att vad mycket lättare det hade varit om jag fortfarande kände så. Vad mycket lättare det had varit om han hade fortsatt vara en dryg jävel. Och sedan pratar han om hur jag får molnen att virvla i motsatt riktining, eller nåt åt det hållet. Och det lät så poetiskt att jag tappade andan. Fast jag vet att det är tomma ord så tappade jag andan. För vänner får inte moln att virvla i motsatt riktning, Och det är ju en vän jag är för honom.
Dessa tomma ord håller mig vaken om nätterna och jag åker ut till bron för att se vattnet flyta förbi. Mycket vatten skall passera innan dina ord inte krossar mig. Och jag åker ut dit bara för att påminna mig själv om att vattnet fortfarande rinner under bron. Och jag har åkt ut dit varje natt i veckor nu, bara för att påminna mig själv. Och jag måste ju vara dum i huvudet som inte fattar att vattnet rinner oavsett om jag sitter där eller inte. Och jag måste ju vara dum i huvudet som trodde att han faktiskt tyckte om mig lite.

Och ibland är det inte så jävla roligt att vara dum i huvudet. Ibland är det så man bara vill sitta nätterna igenom och stirra på mörkt vatten och hoppas att solen aldrig går upp igen.

Mitt liv är en lögn

2011-08-28T17:08:00.003+01:00

Dripp, dropp. Dripp, dropp. Dripp. Det droppar sommarregn från balkongen ovanför och morgondimman väller in från duvudsfjärden. Tidiga morgonstrålar torkar tårarna på min kind. På något konstigt vis var det skönt att prata med honom igen. Skönt att höra sanningen. Han har aldrig tyckt om mig. Aldrig tyckt om mig som något annat än en vän. Och jag önskar att det inte var så. Det betyder ju att allt jag trott och tänkt bara har varit mina egna hjärnspöken. Det gör mig ju lätt galen och hur ska jag kunna lita på mina egna tankar igen? Jag trodde ändå att jag hade betytt något för honom. Men inte, han har aldrig luktat gott för min skull, aldrig kysst med känsla, aldrig kramat hårt, aldrig lett med hela hjärtat, aldrig öppnat sig helt, aldrig tänkt på mig som jag tänkt på honom. Och det gör de senaste 4 åren av mitt liv till en stor fet lögn.
Och jag sa till honom att jag kunde ta sanningen. Det var väl så fel det bara kunde bli. Inte fan kunde jag ta sanningen. Då hade jag väl inte suttit på ett kallt balkonggolv hela natten och gråtit. Då hade jag väl inte suttit med tungt hjärta och blödande bröst. Då hade jag inte suttit här och inte kunnat förlåta mig själv.
Det gör så ont och är så smärtsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Han tycker inte om mig och har aldrig gjort.
Mitt liv är en lögn

Där mörkt vatten porlar

2011-08-06T17:17:00.006+01:00

Att svara varenda gång du skickar ett sms är för svårt. Jag ser inte vad jag ska skriva genom alla tårar. För varje gång du hör av dig rasar muren jag försöker bygga upp. Så jag ber dig. Hör inte av dig igen om du inte kan säga vad jag vill höra. Riv inte ner min mur om du inte tänker vara där och hjälpa mig bygga upp den igen. Vänner gör inte varann ont M. Snälla var inte självisk. Du har ju allt. Jag önskar jag kunde få allt med dig. Men går inte det så låt mig iallafall få försöka någon annan stans. Snälla var inte självisk. Och du har rätt. Jag visste precis vad jag ville ha sagt sist. Jag ville säga tiotusen ord till men fick ur mig ungefär tre av dom. Svårare ord har jag aldrig sagt. Men det skulle inte vara rätt av mig att inte låta dig få tala.

Därför M, om du vill, och om du vill få sagt nåt till mig, så väntar jag under bron vid midnatt på fredag för att lyssna på dina ord.

Men jag ber dig, var ärlig med mig och var inte självisk. Du är bättre än så.

Och det är därför du har en så stor plats i mitt hjärta.

Jag är inget.

2011-07-31T21:59:00.003+01:00

Tillbaka från Game fair på Fäviken och hur jag oroade mig så mycket helt i onödan. Var rädd att springa in i honom, för vad säger man då?
"Hej. Allt bra?"
Hur säger man sånt när man egentligen bara vill gosa in sig i hans nacke som så ofta luktar skog, karl och skoter.
"Jag saknar dig också?"
Ja för svarat på hans sms har jag ju inte gjort men nog vet han väl att jag saknar honom. Men hur säger man det när man vill gråta så mycke man saknar honom.
"Kul å se dig?"
Hur säger man något sånt när jag vet att det kommer sticka som en kniv i hjärtat för än en gång kommer jag bli påmind om att du inte vill vara med mig. Att du inte är kär i mig, att du har någon annan, någon bättre, någon finare.
"Hur har du haft det?"
Berätta allt för jag saknar din röst fast berätta ingenting för jag vill ju försöka glömma dig. Och vad du än gör, fråga inte samma fråga tillbaka.
Förr eller senare kommer jag springa på honom. Vad gör jag då? Vad säger man? Vad finns att säga?
Åh, vad jag önskar att jag kunde få spola tillbaka tiden till någon av alla gånger vi gosat och myst och skrattat och pratat och älskat och kyssts, och sen stanna tiden där. Sen kunde jag låtstas just i det ögonblicket att allt var perfekt och levt det ögonblicket om och om igen.
Jag saknar ett oss som aldrig varit. Och jag hatar mig själv för alla bilder jag målat upp om oss i mitt huvud. Det finns inget oss.
Det är du och hon.
Jag är inget.

Vatten under broarna

2011-07-20T17:59:00.002+01:00

Tillbaka från ännu en flykt, de e konstigt hur en norsk flygplats kan skapa sånt lugn och hur livet i främmande länder kan vara så annorlunda mot jämtland. Ändå är jag den samma. Åker ner till bron i hålland för en stunds tankar. Mycket vatten ska rinna under dessa broar innan jag slutar sjunga vemodiga sånger här. Jag saknar dig och kanske har du slutat tänka på mig. Tänder ett ljus och tänker att olycklig kärlek är djävulens påfund. Minns en natt förra sommaren när jag satt här under bron och du satt bredvid. Vi pratade mycke den kvällen om hur bräckligt och skört livet är. Kanska gör jag fel som släpper dig och inte kämpar. Tänk om allt tar slut idag, eller imorgon, minns jag att jag tänkte när vi satt där och stirrade in i lågorna. Tanken är den samma idag trots att det bara är ett litet värmeljus som brinner. Kanske tar allt slut idag, eller imorgon eller om femtio år. Jag fick iallafall berättat vad jag kände för dig innan jag dör.

Och det har varit någon här sedan sist, och jag kan inte annat än att undra om du röker marlboro igen?

Med mina tankar är jag ensam ikväll. Därför åker jag ner till bron efter solen lämnat jorden och sjunger vemodiga visor till kompet av mörkt porlande vatten.

Som Ristafallet

2011-07-11T23:20:00.000+01:00

Han slutar inte skicka sms. Skriver om att han inte vill vara självisk men att han saknar att prata med mig. Jag saknar honom också. Jag saknar honom så de gör ont. Jag skriver tusen sms till svar men skickar aldrig iväg dom. Allt känns så meningslöst. Ingen idé att gå under jorden, ingen idé att fly landet, ingen idé att svara. Det kvittar hur gärna jag vill ha honom. Alla de där starka känslorna och kittlandet i magen, åtrån och lusten, lugnet och lyckan. Vad jag känner för honom känner han för någon annan. Och jag hoppas han är lycklig. Jag gör verkligen det. Han är värd det bästa. Ändå gråter jag mig till sömns varje kväll och i mina drömmar pratar han om oss. Och varje morgon blir jag ledsen och besviken när han inte smugit sig in i min lägenhet och jag blir utan morgonkyss. Varje dag är ännu en dag utan honom, å jag saknar honom så det gör ont. Varje morgon är sängen tom och jag vill inte gråta mer. Jag vill inte gråta mer.

Störst av allt är tomheten. Och den är så stor att luften inte får plats i mina lungor.

2011-07-05T22:47:00.001+01:00

Framtiden försvann i dis. Kvar så fann jag ömma minnen. Men väntar ej på glöd ur is. Sällan är det vindar vänder. Så stanna. Förbanna. Var min! Försvinn! Jag flyr till andra länder.

Det gör så ont..

2011-06-30T21:12:00.002+01:00

Det gör så ont att släppa taget om honom. Det är två veckor sedan jag till slut fick det ur mig. Efter fyra år från och till. Vi kan inte vara vänner längre. Inte alls? Inte alls. Vi kan inte vara vänner längre, jag blir kär i dig. & jag har varit kär i dig så länge. Jag hoppades så länge på en förändring. Men även om jag betyder mycket för dig (av smset att dömma) betyder du mer för mig. Jag kan inte plåga mig själv såhär längre. Jag måste gå vidare fast just nu vet jag inte ens hur jag ska kunna stå. M jag saknar dig så det gör ont. Jag vill vara din, din, din! Jag vill att du och jag ska vara vi.
Det gör så ont, ont, ont att släppa taget om dig M. Jag minns en sommarnatt vid vänern, det är precis ett år sedan. Jag försökte få dig att förstå att vi inte kan hålla på. Bara vara vänner och vara vänner öppet. Skämdes du för mig? För att vara min vän? Så träffar jag dig på konsert och bandet är sjukt bra och kvällen är sjukt bra för att jag får se dig men det fanns ett avstånd mellan oss då. Även om du pratade och skrattade med mig då fanns ett avstånd i luften mellan oss. Ett avstånd som aldrig finns när du sitter i min soffa och dricker kaffe. Ett avstånd som aldrig finns när vi ligger bland lakanen. Det var väl där och då på den där konserten jag insåg att det där med att vara vänner öppet aldrig kommer att fungera för dig. Och att jag är så förbannat kär i dig att jag aldrig kommer orka ha ett avstånd i luften mellan oss. Det gör så ont att släppa taget om dig. Och jag önskar att jag kunde känna för någon annan som jag gör för dig. Det går inte. Det finns ett lugn i dig och något i din röst. Jag har fallit för hur det drar i dina tinningar när du ler.
Det gör så förbannat ont och vänner gör inte varann illa. Det gör så förbannat ont och kommer det alltid göra såhär ont? Det är inte ett tomrum du lämnar i mitt liv, det är ett universum.
Det gör så förbannat ont att älska dig M.
Och jag kommer alltid älska dig..

De e dåligt för i backen...

2011-01-22T02:30:00.001+01:00

...men jag kan inte sluta tänka på din fasta rumpa.

jag har gjort något dumt

2011-01-12T17:41:00.002+01:00

Jag har gjort något dumt. Det är så fel. Men det är så bra så jag fortsätter göra fel. Och någonstans är det så enkelt att inte tänka på hur fel det är. Så jag fortsätter göra fel.

Kom tillbaka och ta dig tid för mig. Kom tillbaka och ät frukost med mig. Kom tillbaka så jag kan vara hård och kall mot dig igen.

2010-11-24T11:04:00.005+01:00

Jag saknar dig så när jag vet att du är långt borta. Och jag fattar inte varför jag saknar dig så mycket mer då. När du är i närheten kan jag vara hård och kall mot dig. Då kan jag hålla dig på avstånd. Men när avståndet blir stort. Då saknar jag och oroar mig för dig.
Det tär på mig att försöka vara vän med dig. Det tar otroligt mycket kraft och energi att förstå sig på dig. Att bli glad varje gång du säger att du kommer förbi på fika eller frukost och att bli besviken varje gång. Det tär på mig.
Men när du är långt borta, då saknar jag dig. Då försvinner all ilska från tomma ord och tomma löften. Då är det jag som ringer och säger förlåt. Och du som säger att det behöver jag absolut inte göra.

glöd blev till dött

2010-11-10T20:31:00.003+01:00

Sedan du var här har sommaren tagit slut. Nu faller nysnö över mig. Du gav mig liv som jag suddade ut. Sedan du var här är inget som förrut. Nu har tiden tickat fort. Men låt tiden gå. Jag annorlunda nu mot då. Fastän sommaren just va här. Vill jag glömma den, jag svär, sedan du var här.

Sedan du var här har skatorna byggt bo. Och jag har pratat så om trollen. Men det är dags att hålla tyst, jag vill slå mig ner till ro. Och jag vill rulla igång bollen. Sedan du var här har inget vart förgäves. Jag är annorlunda nu mot då. Du lärde mig att stå, på egna ben.

You put me through heaven and hell.

Men det fick mig att växa. Det är inget jag gör om. Nästa gång är det på riktigt. Men inte med dig. Jag är samma nu som då. Samma människa ungefär. Fast med mycket mera kraft sedan du fick mig att gå igenom det här.

Ingen skugga faller där det ej är sol

2010-08-24T19:48:00.006+01:00

Det är snart en månad sedan jag pratade med honom. Det är över två månader sedan jag träffade honom. Då var det gräslukt i södra sverige och vågkluck och sommarljusa nätter. Jag tänker på den natten nästan varje dag. Gud vad jag saknar honom! Jag saknar hans mjuka mörka stämma. Jag saknar hans sätt att bry sig om mig. Jag saknar hans sms och hans klagomål. Den där natten vid sjön vågade jag be honom. Jag vågade be honom att vara min vän öppet. Offentligt, klart och ärligt. En månad senare insåg jag att hans ja var ett nej. Och jag tänker att jag orkar inte vara hemlighet längre. Så jag slutar svara. Och jag saknar så jag fäller tårar och måmga sömnlösa nätter har jag suttit på balkongen och bara stirrat rakt ut i mörkret. Ja, för nu är sommarnätterna inte ljusa längre. Och jag önskar att hans ja var nånting annat än ett nej.
Jag har ingen aning om jag gör rätt som gör såhär. Han har ju inte ens fått förklara sig. Han vet nog inte ens vad han gjort.
Men utan hans respekt för mig vet jag inte hur mycket hans mörkmjuka stämma är värd.

Störst av allt är tomheten, som är så stor att luften inte får plats i mina lungor

July you-lie

2010-08-02T00:43:00.003+01:00

Får panik av en folkmassa på jaktmässa och jag sätter mig i bilen för att få vara ensam. Kör och kör och kör. Det snurrar i min skalle. Tittar förbi hos karln i det blå huset. Tittar förbi hon med dom gröna ögonen och den välklippta gräsmattan. Sätter mig under bron och stirrar på gummans kulle tills det kommer gröna lundhagsbyxor och ska fiska. Klappar hästarna man såg från 42ans fönster varje morgon. Sitter en stund och stirrar in i forsen på den rätta sidan och funderar som jag alltid gör när jag är där, om det har bott någon i det fallna huset. Middagen blir sent uppe vid Nylandsvalltjärnen och består av omogen mylta och solnedgång. När jag kommer ner till dalen igen och får täckning på mobilen har han med björnkramarna skrivit. Han pratar om hur han saknar när jag sjunger Thåström på natten.

Jag har inte svarat än. Vet inte vad jag ska säga.
"Ska vi ses eller är du fortfarande på flykt undan vapen och ammunition?"

Falla fel (eller falafel?)

2010-07-22T22:57:00.004+01:00

Jag vet de när jag ger mig in på det. Kastar mig handlöst framåt. Utan skyddsnät eller linor. Men det är alltid säkert att ge sig in i leken för jag känner redan spelreglerna. Vi pratar karlar och vi pratar vilka jag får fjärilar i magen. Dom är upptagna eller har nyss fått sina hjärtan krossade. Dom är labila eller riktiga bad-guys. Elaka eller egoistiska. Med andra ord vet jag precis att det aldrig kommer bli något vettigt. Det är nog därför jag faller så lätt. Nu har jag träffat någon som är snäll och underbar att prata med, satans snygg och väldigt mycket singel och intresserad. Intresserad av mig och det får det att i n t e pirra i min mage. Inga fjärilar. Ingen champagne i huvudet. Det är så jäkla typiskt mig. Jag vill verkligen gilla honom för han är så bra. Och kanske växer de fram, fast jag tror inte på sånt. Men det kanske är värt försöket.
Och jag funderar på vad jag är rädd för. Varför faller jag bara för fel?

En uppblåsbar docka

2010-07-20T22:29:00.003+01:00

Jag hamnade i hallen när jag kom hem. Bland kataloger och räkningar, brev från Island och reklam. Utmattad och förvirrad hamnade jag där, med ryggen mot dörren och världen utanför. I min koja, mitt slott kan jag få sjunka ihop. Göra ingenting och stänga ute.
Tills han skickar bild på sin koja är allting bra. Jag skickar tillbaka och han svarar. Och han vet inte hur ledsen han gör mig. När allt anspelar på sex och inget på omtanke har han objektifierat mig. Då har han gjort mig till luft och min kropp till plast. Han vet inte hur ledsen han gör mig. Hoppas jag.
Eller så vet han precis men skiter i det.

Rörigt

2010-07-06T12:13:00.004+01:00

Oh shit i helvete va mycke de e me de nya jobbet. Det var längesen man hade hjärnan så full av info. Men i love it. Får mig att fundera ännu mer på att plugga vidare. Svårt bara när man vill plugga men inte vet vad, och dessutom vill bo i en bygd utan högskola och universitet. Roligt är det iallafall att ha nytt jobb. Men så mycket mer hinner jag inte med för tillfället. Och det får mig att känna mig ensam. Trött, ensam, tråkig och liten. Snart en vecka sedan jag rökte senast. Kanske är det pillrena jag går på. Kanske är det saknaden av kärlek. Förhoppningsvis blir det bättre efter torsdagens sjukhusbesök. Förhoppningsvis blir det sista besöket. Oooh, jag kan inte tänka klart känner jag. Bäst att sluta innan allt blir makaronilåda. Avslutar helt enkelt som vanligt med att skriva en liten rad om Mister M. Han som ringde och väckte mig imorse. -Oj, sov du? -Näedå, inte alls. -Fast så säger man ju alltid när man blir väckt.
Jaha, han gick inte på den alltså. Jag har vetat det sen jag lärde känna honom, men jag vill inte inse det. Han är för smart för mig.

No more cuts and bruises

2010-06-24T22:38:00.002+01:00

Jag har ett blågult märke i armvecket och lite klister kvar av plåstret. Igår var jag och träffade farbror doktor ett, två, tre, fjorton, sköterksa hit och sköterska dit. Dom är duktiga på det där leendet som man ska ha när man jobbar med människor. Vita korridorer har, till skillnad från mång andra, en lugnande effekt på mig. Det är något hemmakärt med sjukhus. Kanske är det påminnelsen av barndomen. Kanske är det fascinationen av benens skörhet, hudens läkningsförmåga, den stora kunskapen hos personalen och synen när blodet pumpas ur mig. Kanske är det bara att korridorernas vita färg. Om två veckor ska jag dit igen. Äta vita piller kvällen innan. Sova sött och inte få köra bil. Men det blir sista gången. Han har lovat den här gången. Den här gången blir den sista. Och vita korridorer är bra men det är bättre utan. Kanske blir det lättare att gå vidare när man inte blir påmind. Jag ler bara av tanken. Nästa gång blir sista gången.

Sol ute, sol inne, sol i sinne

2010-06-20T13:33:00.003+01:00

Att börja inse hur dåligt man mått under våren. Det är där jag är nu. En dödsolycka och röd snö som kommer i drömmarna. Ett storbråk med bästa vännen som bröt ner mig i små glasbitar. En kille med varma kyssar, jag trodde han var bra, men hamnar hos polis och berättar om pistolhot. Det är klart man mått dåligt. Det förstår jag ju nu. Så att fly från byn och få andas saltvatten igen var helt rätt. Tillbaka i en stormig och översvämmad by. Fortfarande storm i mig men solen håller på att kika fram. Det är den den ljusaste tiden på året och det är ljusare i mig än på riktigt länge. Och jag drömmer mig tillbaka till en ljus natt vid sjön, till fladdermöss och ankor och värmen när du höll min hand.

När ingen längre frågar hur man mår..

2010-05-16T18:40:00.003+01:00

I mina drömmar dyker han upp. Med en pistol mot huvudet. Ibland är det mitt huvud den är riktad mot. Men det är bara drömmar. Så dom försvinner väl så småning om. Men livet är tungt för tillfället. Riktigt tungt. Och sen den kvällen har jag känt mig likgiltig till det mesta.
Han har gått under jorden sedan den kvällen. Inte ett ord har jag hört. Jag saknar hans läppar, jag saknar hans röst. Jag saknar hur han röker mitt i natten och sjunger skrovliga ord av längtan när han vaknar.
Varje morgon är tyst.
Och jag borde inte sakna honom. Man saknar inte killar som blir pistolhotade. Man hatar dom och avskyr dom och glömmer dom fort som attan. Men jag saknar honom. Damn it!
Så jag säger hej till tidsfördriv per sms och flörtande som inte leder någon vart. Har blivit lite av ett proffs på att lyssna på tomma ord och ännu bättre på att lura mig själv. Han kallas Mister Märklig och dom andra har jag glömt namnet på när jag vaknar. Självdestruktivt beteende kallas det visst. Och ångest på kvällsbalkong.
P pratar om att jag borde fly byn och bryta mönster. För en gångs skull är det hans förslag och jag kan inte säga att jag är emot. Men rädd. Hur är det nu igen man gör när man flyr?
Jodå, jamen just de.. ja vet precis hur man gör.

Han är så mycket vår

2010-04-19T20:55:00.004+01:00

När jag vaknar i hans famn och jag får en björnkram är han så nära. Hans andetag mot naken hud får mig att rysa längs ryggraden. Hans mjuka läppar och mjuka ord. Hans röst morgonspricker och han luktar karl. Det är han, han, han. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag väntat med det här?

Och livet är upp och ner som vanligt. Att vänner missbrukar att jag är snäll är det värsta jag vet. Och jag låter det alltid gå för långt tills jag tillslut slår helt bakut. Och jag hatar att jag låter det gå för långt.

Men forsarna börjar susa och bäckarna brusa och Åre är magiskt. Mitt hår luktar cigarettrök och framtiden försvann i dis men kvar så fann jag dina händer. Vänta inte på glöd ur is, sällan är det vinden vänder. Så stanna, förbanna, V A R M I N. Försvinn! Och fly till glömskans länder. Hitta mina läppar, kyss dom i mörkret och få mig känna något annat än smärtan. Fjälluften är förlåtande och jag är gråtande. Frys tårar till is och spara dom i frysen. Glöm och förlåt, men gör det inte för svårt. Låt våren ta dig med storm!

Mina fingrar minns hur dom vandrat över hans tatueringar, och dom har glömt numret till mister M. Eller är det hans som har glömt mitt? Eller har dom smuts under naglarna för nog verkar han ha gått under jorden.

Än hör jag böneflaggorna från Himalayas berg slå i vinden

2010-04-12T20:42:00.005+01:00

Efter en timma slocknade två skrållrande småflickor i baksätet och på skumpande leriga vårvägar diskuterar jag och mannen husköp, lån, tvivel och drömmar. Vi snurrar, snurrar runt i byns omnejd och hänförs av vackra vyer och att man kan sälja fallfärdiga lador för 2 miljoner. Mannen är god och lugn och trygg.
Och jag tänker på exet som fyller år och hur ledsen jag gjort honom så många gånger. Fast han alltid var god och lugn och trygg han också. Och jag önskar jag gjort saker annorlunda och jag önskar jag vågade ringa honom. Men jag är för rädd att göra han illa igen. Framför allt är jag rädd att minnas vilken dålig flickvän jag var. Och tanken att det är därför jag är ensam är ett faktum.
Jag saknar hur exet fick mig att må. Jag saknar hur han bet ihop käken när han var fundersam och jag saknar hans sett att se på mig.

Och ja saknar honom men inte oss.

Skadeskjuten räv

2010-04-06T20:01:00.002+01:00

Ett revben sticker ut ur ryggen på mig och mitt högra öga är blått. Det är en lång historia. Jag orkar inte dra den. Säger mest tack och lov för smink och hoppas på att hostan ska gå över snart. Jag är trött och utarbetad och vill sova, men jag kan inte. Jag väcks hela tiden av smärtan i revbenet. Ibland vaknar jag av att telefonen plingar till också. Och imorse fanns det någon som luktade karl bland mina lakan. Och jag gosar in vid hans hals och skäggstubb river så gott.

Jag vill vakna så varje morgon.

Om frugan

2010-03-21T21:50:00.002+01:00

Jag är värdelös som bor i den här byn. Jag betalar dumt mycket för en lägenhet. Jag har ett otroligt dåligt jobb. Jag jobbar för mycket och mina chefer kör över mig. Jag har inga framtidsplaner. Jag har inga vänner. fel. Dom vänner jag har är värdelösa. Jag är värdelös och hon kan inte för fem öre förstå varför någon skulle vilja vara vän med mig.

Det är få som känner mig som Geisha gör. För henne har jag lättat mitt hjärta många gånger. Så när hon slänger ur sig allt detta är det som en rostig kniv vrids runt i magen. Och hon får kalla mig idiot hur många gånger som helst. Men hon får inte säga att ingen skulle vilja vara min vän.

Jag är inte arg.

Jag är så sjukt jävla ledsen.

Nu väntar sängen och M skickar sms och pratar om att vara positiv. Jag kommer gråta mig till sömns ikväll. Vad svarar man på ett sånt sms då?

Skillnaden mellan kompis och vän

2010-02-28T11:56:00.003+01:00

Det är en vecka sedan. Sedan allt vändes upp och ned och allt var kaos. Morgonen efter bröt jag ihop totalt i kaptenens famn. Jag vet inte hur jag ens tog mig till bergbanan för att krismöta. Jag vet bara att benen aldrig känts så svaga. Jag och F satt i personalmatsalen igår och konstaterade att det är en vecka sedan. I almanackan är det en vecka sedan men för oss kunde det vara igår eller för ett år sedan.
Min bror är ingen telefonmänniska. Jag har världens bästa bror men när vi inte träffas pratar vi inte för han är ingen telefonmänniska. Jag har pratat flera timmar med min bror den senaste veckan.
Min älskade Geisha har gjort det hon är allra allra bäst på. Få mig att fokusera på annat. Kaptenen har kramat och gett mig kärleken och omtanken som jag behövt så mycket.
E har ringt och ringt och det är skönt att ha henne i Umeå. Det är skönt att veta att hon inte är oövervinnerligt långt borta. I norrland finns inga avstånd.
På 556-meter-över-havet-jobbet är vi ömma med varandra. Vi är varsamma och vi kramar och pratar om det som hänt. Och i tisdags vart jag hemskickad av storchefen och O tog med mig på hans jobb istället. Och det var skönt att slippa vara själv. Och han fixar med nycklar som är borta sedan kaoset. Och igår var det rent ut sagt hemskt att jobba afterski igen. Så ont i magen, så mycket ångest och jag ville bara försvinna genom marken. Och det är då jag hämtar min styrka i mina vänner. Mina helt fucking otroliga vänner. Tusen samtal från nyfikna och brydda kompisar men inget är som vänner.
Summan av kardemumman är att det är skillnad på kompisar och vänner. I sådana här situationer märker man skillnaden. Och jag hoppas mina vänner vet hur mycket dom betyder för mig.

Och mest av allt går tankarna till Tonys vänner och jag undrar hur dom har det. R.I.P.

R.I.P.

2010-02-21T22:08:00.004+01:00

Jag luktar blod.
Jag har duschat tre gånger det senaste dygnet och ändå tycker jag att jag luktar blod.
Min hjärna har stängt av och går på halvfart.
Mina ögon är slutgråtna och söndriga. Dom svider och ilar men när jag stänger dom gör det för ont.
Jag vill radera det senaste dygnet ur mitt minne.
Det finns saker jag önskar jag gjort annorlunda. Jag önskar jag gjort mer. Tagit andra beslut.
Jag klandrar mig själv.
Jag klandrar mig själv nåt så sjukt.
Kan inte förstå hur det kunde hända.
Så glada ena sekunden, så förtvivlade nästa.
Så livlösa.
Jag önskar det fanns mer vi kunde gjort. Jag önskar jag kunde säga eller göra nåt för att få det ogjort. Kunde trolla med knäna.
Tänker på alla iskalla vänner i chock. Vi var alla så handfallna och små. Undrar hur det går för dom.
Hur FAN kunde dom vara så dum?!
Jag har tio kilo ilska och arghet i mig. Tjugo kilo uppgivenhet. Trettio kilo ilska mot mig själv och lika delar sorg.
Tusen tankar och bilder som snurrar och blinkar. Samtidigt som det är helt tomt.
Kunde vi gjort mer?
Med mina tankar är jag ensam ikväll. Ensam och frusen. Och jag luktar blod.

Myslängtan mördar

2010-02-17T20:20:00.004+01:00

Det luktar nymålade tavlramar och jag sitter väldigt ensam i soffan. En sån där kväll när man undrar vad gamla vänner gör, när man har dåligt samvete för att man inte pratat med familjen på en månad och en sån där kväll när soffan är för stor. När man vill krypa upp i en famn och mysa. Sitta nära så man känner andetagen. Sova bredvid. Telefonen skriver sms som jag tillslut inte skickar. För även om jag vill mysa, vill jag mysa med rätt. Vill vakna på rätt arm. Hans arm. And it kills me that what I feel for him he feels for someone else. It kills me.

Om en vän och en räv

2010-02-14T22:29:00.003+01:00

Jag ville berätta om min vän. Men jag vet inte var att börja. Jag ville säga vad han får mig att känna. Men jag kan inte ta på dom känslorna. Jag ville berätta hur han är. Men ärligt talat vet jag inte själv. Men jag vet att hans resonemang verkar vettiga när jag hör dom. Jag vet att hans omtanke värmer. Och jag vet att vi skrattar så mycke i lag. Och jag ville berätta om min vän.

Men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Kanske med att hur han lever inte är ett dugg klokt. Men ändå det enda rätta. Kanske ska jag berätta om hans levnadsglädje och glöd i ögonen. Och jag ville berätta om min vän. På ett helt öppet och ärligt sätt. Men jag är rädd att säga för mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska sluta heller. Så jag tänker säga för mycket. Jag tänker säga hur hans händer är varma klockan fyra på natten. Jag tänker säga hur jag vill nu men vet att jag aldrig skulle vilja då. Och den meningen tar mig till M. Där saker är tvärt om. Där jag inte vill nu, men skulle vilja då. Då om allt var annorlunda. Men jag vill inte nu. Så jag prioriterar nu med min vän och M ringer och är besviken. Och han ringer igen och säger gulliga namn jag inte hört av honom på månader. Men någon stans är det skitsamma. Det är inget för nu. Och än har jag fortfarande känslor.

Men mina känslor
rinner röda
ut ur öppna sår.

Allting snurrar står jag still?

2010-02-07T20:59:00.002+01:00

Vintern jag flyttade till Hålland hade vi de sjukt kallt. Jag vet inte om det var jag som var ovan vid Norrland eller om det faktiskt var en kall vinter. Någon vidare snö hade vi inte. Men jag tyckte det var mängder då. När jag flyttade till Hålland tyckte jag att vintern var oändlig och mörkret så stort. Sen fick jag lära mig att det fanns en femte årstid. En årstid som kallas vårvinter och som bjuder på kall snö men varm sol. Som ger ljus och hopp. Och som lovar att det finns en värld även bortanför nästa fjälltopp.
Igår hade vi första vårvinter dagen. Jag bor inte längre i Hålland men på väg hem från sprutor och tester och storstad stannar jag vid Hedmans för en stilla promenad ner till fallet. Jag stannar hos hästarna vid Englagård och i den lilla viken strax innan Rista där jag badade i höstas. Och tankarna snurrar och rusar runt i huvudet. Och jag bryr mig inte att det snurrar i mitt huvud. Att det rusar i hjärtat och att jag inte längre vet upp och ner, in eller ut. Jag känner iallfall att jag lever och jag skrattar varje dag. Jag är sjukt stolt över mig själv och med dom små saker jag gör. Och jag orkar med det här. Varje dag orkar jag på något sätt och jag orkar skratta utan ansträngning. Och varje natt orkar jag sova, iallafall några timmar. Innan ångest och panik. Det är då jag känner som den första tiden i Hålland. Instängd mellan mörka berg i en kall dalgång.
Men jag vet bättre nu. Jag vet att det finns en femte årstid. En vårvinter som lovar en sol och värld bortanför nästa fjälltopp. M, R och I och en vit tunnel ska inte kunna få min värld att snurra. Och gör den det ändå ska jag själv snurra. Snurra tills jag snurrat ikapp och allt står still. Sen ska jag snurra lite till. Men bara för att jag är levnadsglad. Det stundar en vårvinter!

Och någon gång vårvintern 2012 minns jag att du lovat att dricka kaffe med mig, och sedan du sa det har jag nog inte hört ett ord och mitt kaffe har nog tagit slut till dess. Vi kanske skulle skita i det kaffet och njuta av vårvintern på var sitt håll?

Alla älskar Jeja

2010-02-02T23:13:00.003+01:00

Eller inte! Vad är det som gör att jag alltid är omtyckt och uppskattad av vänner och arbetskompisar men inte av mina chefer? Jag hade förstått det om det handlade om att jag utgav något slags hot mot dom. Men det är jag för i helvetes ju aldeles för dum, ung och outbildad för. Nog är jag inte helt värdelös, jag vet ju att jag är duktig på det jag gör och har gjort. Kanske är jag för rakt på sak, men jag tror inte det. Jag baa spånar nu och tror egentligen jag är på helt fel spår. Av någon anledning verkar mina chefer aldrig gilla mig bara. Är det bara en slump av dålig personkemi. Näe. Det är något annat och jag kan inte för mitt liv förstå. Jag är för dum. Anyone som kan help me out here? Jag vill verkligen göra något åt det här men jag hittar inte änden på nystanet.
Jag vill bli bättre.
Vänner, hjälp mig med det.

Få saker är som nysnö

2010-01-28T23:21:00.002+01:00

Jag är tillbaka i jämtlänska fjällen och i Åre. Jag möttes av en solnedgång och en känsla av att komma hem. På min balkong yr nysnö och det har vräkt ned det senaste dygnet. Från min lägenhet hörs jamska toner av en Halvarsson. L ringer bara för att säga att hon saknar mig och vi pratar länge om allt och ingenting. Och hon frågar hur jag mår och för första gången på rikigt länge mår jag helt jävla fucking underbart! Sen ropar Kajsa och jag springer upp till henne och girlsen för att röka och skvallra. Tove ligger mest tyst för hon fick både hjärnskakning och spricka i ryggkota på Bygget i tisdags. Livet i Åre kan vara hårt. Också kan det vara jävligt lätt. Mitt liv är så lätt. Och så underbart. Och det finns få saker som är bättre än nysnö. Skulle vara att älsklingen och hans vänner kommer imorgon då..

Flygplatsluft

2010-01-21T08:21:00.004+01:00

Dimman lag tat over Aresjon for snart en vecka sedan. Luften var hog, klar och kall och det kandes som om dimman skulle latta. Det kandes som om det skulle bli en vacker dag sa jag packade ihop en liten vaska. For i mitt sinne lattade dimman dar och da. Jag vet inte om den kommer tillbaka, an ar det klart. Nar det borjade ljusna begav jag mig ut pa ishala vagar. Mot ljuset, mot gryningen, bort darifran. Och jag kor och kor och kor tills jag far kramp. Da stannar jag for kaffe och cigg och for att samla tankar. Men ja hittar inga tankar sa jag fortsatter kora och an har jag inte kommit fram. Men jag har kommit bort. Bort fran min VM-by. Jag har ingenting att hamta dar. Sa jag andas annan luft nu och vet inte nar jag kommer tillbaka.

Beslutsam

2010-01-11T14:49:00.002+01:00

Väckarklockan ringer 04.00 och det är något som är fel. Jag har drömt om dig hela natten och i sängen luktar det karl. Ändå ekar lägenheten tom och jag springer till badrummet för att spy. Halv fem har ja satt på mascara, leende och täckbrallor, redo att möta morgonpromenad i 30 grader. När jag kommer ut är något fel. Visst blåser det lite men det fryser inte i näsan, jag får inte vita ögonfransar. Det är två minus och halvvägs upp i fjällgårdsbacken spyr jag vatten. Det sitter så mentalt det där med att spy. Tur ändå att man är positivt lagd till sinnet och tänker. "Idag var det bara två, igår var det tre" Det sitter mentalt det där med att spy. På jobbet borstar jag tänderna och dukar fram frukost och sen får jag prata lite franska. Och det gör mig glad, och snart blommar mimosan på franska rivieran. Och jag tar en cigg efter jobbet och tänker att det är inte så bra med mig. Men det kommer att bli. Det måste det.

Vad som sades i hennes kök..

2010-01-08T22:22:00.005+01:00

Det är något speciellt med Geisha och mig. Vi pratar aldrig djupa saker men det finns nog ingen som känner mig så bra och läser mig så lätt. Och det är lätt att vara med Geisha för hon sätter saker i ett större perspektiv när jag snöar in och blir trångsynt. Och varje dag lär hon mig att det finns värre, det kunde vart värre. Hon säger "Get over it!" och menar; ta det inte så hårt. Och jag dyker in på hennes kontor och låter världen rinna av mig. Bryter ihop på hennes golv när jag inte orkar möta det som väntar där hemma. När jag inte orkar med allt. Och hon säger ingenting utan ger mig kaffe och en kram. Eller är det jag som inte hör? Och när jag har varit hemma bubblar jag av ilska och vill sitta tyst med dig. Men du har inte tid för mig. Du har tid för en choklad i andras sällskap och det är fine. Men jag orkar inte med när du inte ens säger hejdå och jag orkar inte höra vad vännen säger i sitt kök senare på kvällen. Jag orkar inte höra att du säger samma till henne som till mig. Och jag har väl hela tiden vetat att du inte känner för mig som jag känner för dig. Men jag har hela tiden velat tro att du respekterat mig.

Och du som borde bry dig vill bara vara med mig när jag är glad. När jag är enkel och när jag ger dig vad du vill ha. Men precis som andra gånger jag haft det svårt finns du inte där. Istället är det en hård man som breder ut sina vingar och jag blir så rörd av hans omtanke för sådan omtanke har jag sällan fått.

Jag borde ha ångest för igår men han betyder inte tillräckligt mycket och jag har så mycket större problem..

2010-01-07T21:47:00.007+01:00

Igår var jag full. Jättefull. När jag vaknar, vaknar jag head over heels. Och igår var jag head over heels for you. Och vi verkar turas om att skämma ut oss för varann och igår var det min tur igen. Och när jag vaknar är det första jag gör att kolla så alla tänderna är kvar och det andra jag gör är att fundera på vad som fan hände igår? Och på balkongen har ölen fryst sönder för i VM-byn är det så kyligt att man får vita ögonfransar när man morgonröker. Och när jag morgonröker minns jag hans "Vilken annan dag som helst Jeja men inte ikväll". Oh, damn jag är bra på att göra bort mig. Men jag har större problem att tänka på. För jag har ett spärrat bankomatkort och inga kontanter. Och kortet kommer om en vecka och jag jobbar när banken är öppen, och kylskåpet innehåller en morot, en ost och gammal mjölk. Och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna vara ledig för att laga min bil. Och jag vet inte hur jag ska orka jobba såhär mycket i flera månader till. Och när dom månaderna är över står jag utan jobb men ändå med en hyra som skall betalas. Och jag vet inte hur jag ska klara av att bli en bättre vän. För jag suger på det för tillfället. Och jag vet inte hur och jag vet inte hur och jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag klarar det här. Jag vet inte hur jag klarar av att kliva ur sängen när det gör ont i mig. Och jag fick en kram som betydde så mycket för mig men som du bara flamsade bort. Och jag vet i n t e h u r! Känner mig ensam och vilsen och bortgjord och dum. Och jag funderar på om det var så bra att flytta till VM-byn fast jag älskar den här byn. Och jag vet svaret på den. Och jag vet att du tittar på mig när du tror att jag inte ser. Precis som jag gör med dig.

tvåtusentio

2010-01-01T00:36:00.002+01:00

Än är det ett blankt blad. Jätteblankt. Tunt blad. Så tunt att de skrivna bladen under lyser igenom. Och dom berättar en underbar historia. Och läser man mellan raderna kan man få ta del av sagan om den omöjliga kärleken jag har i mitt hjärta.
Det är nyårsafton och jag sitter ensam och känner mig ensam. Jag satt i ett djupt samtal och på middag hos min granne förrut. Och samtalet gick ut på att man inte behöver någon annan än sig själv. Och det är sant om man är stark. Och jag vet att jag är stark. Starkare än vad jag tror. Jag har klarat mig förrut. Jag kan göra det igen. Ändå känner jag mig så ensam. För jag vet att jag ställt till det ordentligt den här gången. Det finns en anledning till att han inte önskat mig ett gott nytt år. Jag har ställt till det rejält nu. Jag stötte bort honom. Och något säger mig att han inte kommer igen den här gången.
Och det kanske är lika bra. Jag är ju stark. Starkare än jag tror. Jag har nya blad att skriva. En historia mellan raderna som ska få ett slut.
And I will forever stand alone..and lonely..

Världens sämsta vän? Jajemen, de e jag det!

2009-12-29T22:55:00.003+01:00

Jag köpte en stor svart skinnsoffa. Jag såg den några månader innan jag flyttade in i min lägenhet och blev totalt kär i den. Du vet som man kan bli. Man ser den perfekta och sedan finns det ingenting annat som är ligger i samma liga. Inget annat som är lika bra. Och jag tog en massa pengar från mitt sparkonto för att kunna köpa den här soffan. Och äntligen är sparkontot på banan igen men det har kostat på. Nåt soffbord har jag fortfarande inte och vi snackar inte en heltid i jobb. Snarare det dubbla. Och de senaste månaderna har kostat på. (läs åren) För jag jobbar jämt och är alldeles för lojal och snäll mot chefer och kollegor. Till slut går det ut över mina vänner. Och jag satt här häromdagen och kände mig som världens sämsta vän. Hatar när jag inte kan ställa upp så som jag vill kunna. Hatar att inte ha tid för dom som verkligen är viktiga. För dom är så underbara och älskade och förtjänar bättre än vad jag har för tillfället. Tro inte att jag skyller på min dyra soffa. jag bara flög iväg här och följer ingen röd tråd. Jag tycker jättemycket om min soffa. Speciellt nu när jag är lite halvsjuk och får gosa ner mig i den.. Jag tycker bara inte tjejen som sitter i den. Hon felprioriterar. Hon är ingen bra vän. Något är fel när min vän ringer och frågar om det verkligen var jag som skickade blommor. Fast jag skrev hälsningar från Norrland och jag är nästan den enda hon känner i Norrland. Och jag har ingen aning om hur Geisha har det. Och när jag smsar Kaptenen ringer hon upp och säger 'Åh, fan.. lever du?' Och när jag smsar bästkompisen får jag inget svar och jag ringer upp men att prioritera kaffe hos mig finns inte på kartan.. Så jag fortsätter gosa ner mig i min soffa och känner mig fortfarande som världens sämsta vän. Och det finns inget jag kan göra förrän imorgon. Och frågan är; Hur går man från att vara världens sämsta vän till helt okej?

Jag borde svarat på ditt sms, jag vet..

2009-12-27T23:06:00.003+01:00

Om du vill. Så är jag där. Och om du vill. Så får du varje vattendroppe i havet. (Jag är västkusttjej, jag vet att det är många) Om du vill är jag där. Varje dag. Om du vill ger jag dig varje vindpust. Om du vill är jag din vind. Wind of changes. Och jag kan mima till Carola och du kan vara min storm. Och sen kan vi byta låt och älska till Guns and roses senaste skiva. 14 spår. 71 minuter och 25 sekunder. Sätt för fan inte på nån halmastadsgubbes platta som tror sig kunna något om att älska till Rock n' Roll. Förolämpa för fan inte Buddy Holly! Om du vill så skiter vi i rätt och fel. Jag gör hellre fel så jag kan lära mig något. Om du vill stannar vi jordens rotation och snurrar själva. Om du vill stannar vi bara hemma å mekar med bilen. Jag kan nog lära dig en del. Men du får skotta snön. Be a man. Jag kan hjälpa dig med en sked. Sen kan vi ligga sked. Du kan lukta underbart och om du vill. Jag säger om du vill. Om du vill kan vi bara skita i att jag vill vara med dig. Om du vill kan du skita i den känslan jag ger dig. Om du vill kan du skita i den. Jag kan inte bara skita i den känslan. Men jag försöker så gott jag kan.

om hur lite gör så mycket

2009-12-19T02:34:00.002+01:00

jag kan inte ens ha på mig det linnet utan att tänka alldeles för mycket på dig. Kan inte bära det utan att minnas dina ord, dina blickar, dina kyssar i hemlighet..

Kalla golv, lätta golv..

2009-12-18T18:19:00.004+01:00

Ett pinsamt hej och jag brukar inte rodna. Men när han kliver innanför dörren och möter min blick kan jag inte titta tillbaka.. Och bakom mina ögonlock flimrar suddiga bilder av hopslingrade fingrar förbi. Så jag tar tag i liten flicka, söt flicka, håller henne nära, busar och gosar och slipper pinsam tystnad. Senare däckar jag på min frugas golv och där är allt så enkelt. Där diskuteras bara små problem. För där finns inte dom stora. Där excisterar inte Hon och P. Där finns inte osäkerhet och olycklighet. Där är det närmsta problem vi kommer något som han skrev i sms, något som någon annan sa i fyllan för fyra år sedan. Någon som aldrig hörde av sig eller någon som vart alldeles för fyllekåt. På frugans golv är allting enkelt. Där finns inga problem.

Och jag är så glad att jag har henne..

Nattpromenad

2009-12-14T19:36:00.004+01:00

Det startar som en vänlig klapp på ryggen av mig och ett "Hej du".. Ingen mer tanke på det. Sen kryper en känsla längs ryggraden om att vara iaktagen. Så jag vänder mig om och där är han. Och hans brännande blick borrar sig in i mig. Och jag får ett "Hej igen" och en varm kram och plötsligt är charmigt blyga killen inte särskillt blyg utan bara charmig. Och vi pratarpratarpratar. Pratarskrattarpratar. Och ibland tappar jag bort samtalsämnet och fastnar i hans ögon. Hans ögon som liksom suger tag i mig. Och vänner som kommer fram och pratar. Och jag försöker vara trevlig fast jag tycker att dom stör. Och det är väl i och för sig ganska kul. Men jag tappar bort samtalsämnen och fastnar i hans ögon. Hans ögon som suger tag i mig. Hans ögon som vet precis vad han vill. Och som visar det. Och när klockan är tillräckligt sent för att vara socialt accepterat drar han tag i mig. "Ska vi gå hem till dig eller mig?" är första frågan efter dörren har stängts efter oss. Och det är minusgrader och kallt och han drar med mig till Susabäckens sista porlande för det här året. Han tar tag i min hand när jag nästan ramlar och han pratar om spelberoende och jämthunden och det är nymåne mellan trädkronorna. Det ligger nysnö som dämpar alla ljud.
Allt utom hans andetag.
Och stjärnor lyser över Åresjön som bär nattdimma. "Hit ska vi" och jag svarar Hit ska du. Han ifrågasätter och ser besviken ut. Och jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag inte vill falla dit igen. Och argumenterar för och jag har inget bättre att komma med än att; Jag kan ju inte gå till jobbet i läderbrallor förstår du väl. Och han frågar vilka av hans byxor jag vill låna...
Hur det slutade?

9:e December

2009-12-09T19:45:00.004+01:00

Imorse vaknade jag av att telefonen ringde. Min enda lediga dag den här veckan och jag var bakis, trött och irriterad. Imorse när jag vaknade var det den 9:e december. Anna-dagen. Min namnsdag. Det som brukade vara min Morfars födelsedag. Och den här dagen brukar jag ringa min mamma och gratta henne, för hon heter också Anna. Direkt vi har lagt på brukar jag ringa min pappa för att försäkra mig om att han tar hand om mamma. Egentligen är det nog mest jag som tänker på Morfar just den här dagen.
Så imorse ringde min telefon iallafall och väkte mig. Det var min kusin. Älskade, älskade bästa vän. Och hon berättar dom mest bästa nyheter som får mig att rysa av lycka för hennes skull! Och mer än så har jag lovat att inte säga. Men jag blev tusenglad och på balkongen med morgonkaffe, tillhörande cigg och soluppgång över renfjället tänkte jag att den här dagen kan inte finnas något negativt med. Det kan inte finnas någonting som gör det här till något annat än världens bästa dag. Och Mister Mystik hör av sig och skrattar och pratar och skämtar med mig. Han delar med sig av sina tankar och bekymmer och av sin glädje och sina små konstiga ideer. Och han kallar mig busunge och får en glimt i ögat innan vi säger hejdå och försvinner i dålig täckning. Och knappt tjugo minuter senare hittar jag mig själv skrikandes i irritation, frustration, ångest och ilska. Trots att P och Hon är 80 mil bort lyckas dom förstöra mig. Och jag slipar mitt skrivbord tills jag blöder om händerna. Sen går jag ut på balkongen med duntäcke. Sätter mig på kallt betonggolv och tänder ett ljus för min Morfar. Och jag vill gråta. Men några tårar kommer inte. Så jag sitter kvar på kallt betonggolv och hör telefonen ringa ut inne i lägenheten. Ljuset har nyss brunnit ut, men jag sitter där än.

Ignore more

2009-12-03T22:34:00.004+01:00

Det finns en ilska mot en likgiltighet. Det finns en ilska som jag inte rår på. Likgiltigheten är min. Och hans. Det är en del av det som gör han mystisk. M som i mystik. Det är en del av det som gör mig så jävla dum. Dum och, låt mig hitta ordet jag söker, IDIOTISK!
Arg, arg, arg!
Ilska alltså. En ilska mot en likgiltighet. Om att inte ta sig tid. Om att inte bry sig. Om att bara få en bekräftelse over and over från mig. Well, här är väl ännu en. Och det är just det enda han söker. En bekräftelse som säger honom att han fortfarande kan om han vill. Men han vill inte. Och jag är dum. Idiotisk som ger honom den. Och jag försöker ta mitt förnuft till fånga och vara likgiltig. Försöker ignorera när det gör för ont.
Blir hemlig.
Så här har du ännu en jävla bekräftelse. Jag bjuder på den idag. Det är ju finare att ge än att få.
You see, I've learned from the best. Japp, egotrippa på du.
Oh, shit ja hatar när ja skriver som om han faktiskt skulle läsa det här. Never. De e han alldeles för likgiltig för.
Så bry dig inte. Bry dig inte ens om att fråga nästa gång heller. Jag mår fint. Det hade varit så enkelt för dig och betytt så mycket för mig. Japp, jag spär på egotrippen ännu mer här då. Händer det någonsin att han frågar så är det ju ändå bara om ryggen. Japp, den där som jag svankar för mycket enligt honom. Eller hur? Så fortsätt likgiltigheten. Totalignorans tack. Och eftersom den här bloggen är ett sätt för mig att må bra tänker jag fokusera på det. Inte bloggandet alltså. Bloggen kan dra åt... Så nu skiter jag i det här bloggeriet. Han är en idiot, jag är en idiot. Konstaterat ännu en gång. Fokusera. Fokusera på de där med att må bra istället. Det må väl kosta lite extra ryggont imorgon då.. ;)

Och misstolka kan man göra med allt, jag slår vad om att ungefär alla som läser här misstolkar. xoxo / I know best (just egotrippin myself a bit)

A hundred miles

2009-11-26T22:43:00.004+01:00

Med utsikt över Byfjorden och max hundra meter från huset jag växte upp i ligger ett hus. Den vita grunden byggde min pappa i tonåren och på den mörka fasaden klättrar murgröna och rosor om somrarna. Om vintrarna piskar västkustregnet på nordsidan och rinner på gnejs och granit ned mot Koholmen. På altanen står farfars kikare alltid redo för att spana in sjöfåglar men framförallt skrov, motorer och segel. I köket står farmor bland träpanel, sockerskålar och tallrikar som hänger på väggen. I handen, redo med kaffe eller kavel. Min farmor är en riktig bullfarmor. Alltid en godisgömma, alltid nybakta kakor, alltid hembakt frukostbröd och den bästa bästa skörosten. Hon är morgonmänniska. Målar fransarna och drar ur papilljotterna strax efter sju. Då är löskokta äggen redo för frukost och kaffekokaren gurglar till. Sen sätter farfar på morgonnyheterna och farmor löser dagens första men absolut inte sista korsord. Sen är det pyssel i rabatten, och kaffe i elvasolen. När vi var små, jag, min bror och mina kusiner, sprang vi runt på deras gräsmatta. Farfar lärde oss att hugga ved och vika svalor i papper. Om våren skrapade vi sjötulpaner från ekans träbotten och sen hjälpte vi alla till att måla. Blå bottenfärg insmugglad från Norge var den bästa. Tack vare giftet kunde man ha i båten redan från mars fram till midsommar utan att behöva dra upp och skrapa den ren. Varje vår byggde han oss var sin fågelholk medan vi lagade näten och varje år visade han oss nya ställen att plocka smultron och rabarber som farmor sen bakade paj på. Varje höst tog han med oss ned till stranden för att gräva upp blålera så vi kunde sitta i källaren om vintern och dreja och skulptera och ibland målade vi i oljefärg med fingrarna. Alltid, alltid hade farfar gamla fiskarhistorier att berätta och farmor lärde oss bohusläns alla visor. Minnen från huset med utsikt över Byfjorden och klätterrosorna är bland de bästa barndomsminnen jag har. Vi visste redan då att vi var lyckligt lottade, och vi njöt till fullo. Vi tävlade om vem som spottade bigaråkärnor längst.
Nästan hundra mil från huset med lukten av nybakt sitter jag när det ringer i telefonen. Det är morgon och det är dimma över Åresjön. Det är P i andra sidan luren. Han pratar om sjukhus och om att inte kunna äta. Han pratar om farmor.
Det handlar inte om att jag skulle vilja vara någon annan stans än här.
Ibland är det bara en klump i magen.
Ibland är det bara väldigt långt till dit och då.

Storsnö

2009-11-23T00:05:00.003+01:00

Det faller tung, stor snö över byn ja bor i. Jag sitter vaken hela nätterna och tittar ut genom mitt fönster. Kryper upp i filt och raggsockar. Tusen, tusen tankar. Vit, vit snö. Tunga stora flingor.
När jag var liten sprang jag precis som alla andra barn och tittade upp i himlen. Såg ut en extra stor snöflinga som jag sedan fångade på tungan och lät den smälta där. Total fokusering.
Nu sitter jag uppkrupen i fönstret och ser storsnön dala nedåt. Långt långt bortom fjällen och horisonten finns den salta lukten av hav. Långt långt bort i tankarna finns total fokusering. Nätterna igenom sitter jag uppkrupen och tittar på nysnön. Tusen, tusen tankar och du vet hur alla ljud försvinner när det ligger snö. Den liksom dämpar allt. Lugnar. Så jag sitter hellre nätterna igenom i lugn och dämpat ljud än ensam i en säng. Men med sällskap i sängen sovar jag gärna där. Och jag vaknar gärna på en viss arm.

Och han frågar vad jag ska göra där. Och jag modifierar sanningen. För det är alldeles för svårt att berätta mer. Det är alldeles för lätt att inte säga allt. Och egentligen borde jag bara hålla tyst helt. Fortsätta sova på någon annans arm och försöka glömma.

Andnöd

2009-11-19T21:43:00.003+01:00

Din röst dånar som Ristafallet i mina artärer

får magen att stå på händer

Dina blickar tar mig högre än Skutan

och får venerna att porla som Susabäcken

Din energi får mitt hår att virvla

och din lukt försvagar mina knän

Men du

får mitt hjärta

att pumpa häftstift

sticker sönder min hud

punkterar

mina

lungor

follow up

2009-11-18T22:38:00.000+01:00

so i kinda texted him. i don't care. i miss him.
damn i'm so stupid.

Everything for nothing

2009-11-18T01:01:00.004+01:00

Klockan slår en timma över midnatt och jag lägger ner skrapan. Det tog mig tusen tankar och en vägg avskrapad färg för att komma fram till denna tanke.
Hur jävla dum får man va?
To think he would give a damn. Och hur kunde jag släppa hoppet om en kille som är så charmigt blyg? All for nothing. (everything fo all.) Och det plippar till och frågas mitt i natten om en film skulle smaka. Och det skulle det. Han skulle smaka. Men jag är så jävla dum. Och hur kan man tacka nej till att vakna på charmiga blyga killens arm och sträva skäggstubb? Det var ju iallfall så jag utläste "komma över och se på film?" Dags att ta tag i det här. Dags att come clean on Mister Mystic. Imorgon är jag ledig så då är det jag som ringer charmigt blyga killen och imorgon är det jag som får lite närhet. I could really need some.
Tänk att man ska behöva skrapa så mycket färg för att få fram en enda klar tanke. Tänk vad man kan komma fram till med en hel lägenhet.
The renovation has begun!

Gå på skaren

2009-11-15T21:21:00.005+01:00

Mitt ex hade en katt. Jag kommer inte ihåg vad den hette. Jag har aldrig gillat katter. I Smålänska skogarna var vintrarna kalla. Inte som dom är i Vm-byn, men betydligt kallare än Västkuststaden. Så vid den här tiden på året hade snön fallit och lagt sig över långväxta ängar och gärdsgårdar. Men södra sverige är södra sverige och där töar och fryser det om vart annat. Mitt ex hade en katt. En katt som sprang på skaren som lagt sig. Men skaren sprack och; Ploff! så va katten borta.

Ett år innan Hon blev sjuk började vi gå på skaren hemma i Västkuststaden. Och vi förstod inte då, att vi smög omkring på tå. Men hennes utbrott kom som från klar himmel och vi smög alla där hemma på tå för att inte skapa spänning och frammana blixtar. Och när Hon blivit sjuk kunde jag förstå. Kunde förstå att vi smugit på skare för att inte falla igenom.

Nu är mitten av November och snön har inte riktigt lagt sig än men ändå smyger jag på skare. Försikigt en fot framför den andra. Jag somnar inte längre av att räkna får. Jag räknar min puls. Jag drömmer inte längre om Mister M. Man måste sova mer än tre timmar för att drömma. Och jag vaknar aldrig till solljus och lugn. Det är panik i mörkret.

Och jag smyger på skaren.
Beredd på att den kan spricka.
När som helst.

Det ska göra mig starkare eller Var min, försvinn!.

2009-11-14T14:42:00.005+01:00

Försöker kliva ur mitt skal och se allt från annat perspektiv.
Det är något med hans mörkmjuka stämma som skrämmer mig.
Det finns ett val att göra här.
Jag vågar inte svara.
Antingen kan jag låta det bryta ner mig och jag kan deppa ihop.
Svarar jag så trillar jag dit igen.
Man får det.
Men jag vill inte längre.
Det här är en sån sak där det faktiskt är okej att bryta ihop.
Not when he's treating me as dirt.
Jag kan stänga in mig i ett hörn.
Och egentligen finns inget att säga.
Släcka alla ljus.
Och bara en sak som är värd att höra.
Och jag vill det.
Men det kommer jag aldrig få höra.
Jag vill bryta ihop.
Not in a million.
Men går man utanför sitt skal och tittar noga i ena hörnet finns det en annan lösning.
Så när mobilen plingar och ringer.
Det kan göra mig starkare.
Då ger jag blanka fan.
Och på stereon sjunger Kiss om att ensam är stark.
Jag har väl lärt av den bästa.
Och Kiss har aldrig haft fel förut.
Och jag bävar för dagen jag träffar honom igen.
Så jag litar blint på dom och tittar noga i ena hörnet.
Det finns inget att säga.
Och när man väl inser att man har ett val är valet enkelt egentligen.
Jag vill inte höra.
Jag ska komma ur det här starkare.
Jag vill inte höra!
För som Kaptenen säger så har jag en livsglädje, and nothing is gonna bring me down.
Jag vill inte höra hans mörkmjuka stämma.
Och Kaptenen känner mig så väl, bättre än jag förstår.
Jag vill ha den viskandes nära, nära.
Hon läser mig som en öppen barnbok.
Vill känna värmen av hans andedräkt.
Själv har jag dyslexi och vill stänga in mig i ett hörn.
Men det kommer aldrig hända.
Släcka alla ljus.
Not in a million.
Men jag litar blint på Kiss så det här ska fan göra mig starkare.
Var min, försvinn!

Det kan verka oklart men det handlar om att läsa varannan rad.

Och det handlar också om att när jag skulle måla om min hall blev den rosa istället för lattefärgat. Och jag är ju så jävla rosa. Och min jobbarkompis frågade mig härom dagen; Jeja? Du är en sån där hård tjej va? Och det handlar om att jag är i Vm-byn, där nysnön faller och snökanonerna ljuder. Jag har iallafall hittat hem. Latten hos Geisha är beige. Och otroligt god. Och hon är bland dom bästa här i världen. Men hur visar man sånt?

När luften darrar av rädsla men inga tårar kommer.

2009-11-04T14:41:00.006+01:00

Varenda eviga lediga dag. Och ja, dom känns eviga. Springa på sjukan är inge kul. Tester på tester. Nästa gång blir de stan och slangar och sprutor och sova med elektroder kopplade till huvudet. Och hon vet inget. P vet inget. Så säg för fan inget, jag ska så småning om. Till och med Geisha är lyckligt ovetandes. Lyckligt och lyckligt förresten. Den som vet är M och han ger blanka fan. Precis som han gett blanka fan sen den där morgonen. Och jag borde sluta ringa. Det där med bästkompis var visst ändå bullshit. Damn it. Och Kaptenen pratar om att jag har något att tillföra världen. Att det handlar om min livsglädje. Så mycket för det livet säger jag. Så mycket för den glädjen. Kanske blir jag 27, kanske kan jag och rockstjärnan dö ihop när ialfall han är 27. Hoppas huset på Z blir fint. Hoppas du är lycklig. Damn it. Jag behöver någon att prata med. Någon som kollar till hur ja mår. Någon att sova med. Inga jävla blodprov och sprutor och tabletter. Mest av allt behöver jag en bästkompis. Någon att prata med.

Jag är rädd.

Det handlar om Exet..

2009-10-27T21:39:00.004+01:00

Raggsockarna på och pappas gamla norgetröja. Kryper upp i kalla skinnsoffan och på datorskärmen blippar ett litet rött hjärta upp. Det dyker upp bredvid böneflaggor från Himalaya och en kille i röd skjorta. Killen gömde jag i en liten låda långt in i hjärtat för snart två år sedan. Skjortan tror jag han gav bort i Goas huvudstad, men jag kommer inte riktigt ihåg. så jag plockar fram ett ofärdigt fotoalbum och försöker minnas. Försöker minnas de fina stunderna från Indien och ganska snart åker även bilder från Östeuropa fram. Många bilder och biljetter, mynt och brochyrer ligger fortfarande i ett kaos. Försöker febrilt reda ut och minnas detaljer som aldrig kan fångas i en väska. Där, i röran, ligger ett kort från sagornas stad. Han sitter på bryggan mitt i snön. Och jag minns hur det gjorde ont i magen den gången jag såg på honom. Kärleksont. Och det är där de riktigt fina minnena finns. I sagornas stad. Och dom minnena tänker jag inte ens försöka mig på att återberätta. Jag skulle aldrig kunna göra dom rättvisa. Dom minnena får stanna i sagornas stad och långt in i hjärtat i den där lilla lådan som nu ligger uppfläkt på mitt köksbord. För det där lilla röda hjärtat på min datorskärm berättar om att han hittat någon att göra nya resor och nya minnen med. Det berättar om att han träffat någon ny.
Det är en konstig känsla för jag har no aldrig tänkt det här scenariot i mitt huvud. Jag har aldrig ångrat att jag gjorde slut. Men gudarna ska veta att jag ångrar sättet jag gjorde det på. Jag önskar vi kunde prata oftare eller iallafall att han slutade vara arg på mig. Men jag förstår honom. Jag skulle också vara arg. Det är en konstig känsla just för att den drar upp så mycket och många känslor. Men faktum är, att när jag ser bilder på han och hon det röda hjärtat står för, så ler jag. I raggsockar, pappas norgetröja och en kall soffa och lägenhet ler jag. För to the bottom of this, när han är lycklig är jag lycklig. Å kärlek försvinner nog aldrig, men den kan väl ändras antar jag.

Efter en helvetisk vecka är det här ett jävligt onödigt inlägg men det handlar egentligen inte om något av det som står här. Precis som vanligt.

2009-10-25T15:34:00.009+01:00

Det finns någonting han ständigt påminner mig om. Tåg norrut och jag läser min förra rubrik. "En hastig kram och vi ses" och jag tänker att han inte lever som han lär. Är det något enda man hör honom säga mer än en gång så är det just det där om att inte vara girig och om att se det fina i att ge. Och varje gång han säger det lägger han huvudet lite på sned och han får en rynka någonstans mellan kind och tinning. Men det vet han inte. Jag vet inte om någon annan lagt märke till det men jag ser det även när vi bara pratar i telefon. Och även om han inte lever som han lär alltid är det inte det som spelar roll. Vad som spelar roll är att han lär mig hur fint det kan vara att ge. Och jag försöker leva som jag lärt. Och efter den här kaotiska veckan utan att kunnat tänkt en enda klar tanke försöker jag inte leva som jag lärt. Jag försöker leva. Missförstå mig inte, det handlar inte om liv och död. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att leva. Och det handlar om Hon såklart. Såklart, såklart, såklart. Som med allt med mig kommer det tillbaks till hon. Och när han ringer gör han mina stora problem små. Han får mig att ifrågasätta mina tankesätt utan att han vet om det. Och han får mig att se att något så enkelt som att ge kan få en att leva. Och när han ringer och pratar om att ge lägger han huvudet lite på sned. Och någonstans mellan kind och tinning får han en rynka.

En hastig kram och Vi ses

2009-10-24T15:59:00.003+01:00

Sitter i ett stockholmskt kök med vita sekelskiftes möbler och en essens av rökelse osar från vardagsrummet. På övervåningen har L just kommit ur dushen och någonstans sitter han och lyssnar på the kooks. Ls trädgård har två äppelträd men är för övrigt ganska fallfärdig och här i stockholm heter nederbörden regn. Jag saknar min snö. Igår begav vi oss ut på stan för att göra den osäker men den gjorde mig osäker istället. Ångesten och gropen i magen som liksom ville äta sig inåt och försvinna när ljud och människor, bilar och lukter blir för mycket och till slut bara smälter ihop i en kaotisk kompott. Jag klarar inte av storstäder längre. Någonstans på vägen försvann småstadstjejen i mig. Hon som absolut aldrig skulle bosätta sig i hemstaden utan skulle ha en mysig lägenhet med högt i tak lite öster om Göteborgs centrum. Istället kom jag ihåg friheten av öppet vatten och mörka skogar, att hälsa på var och varannan människa när man går genom byn är inte så illa ändå. Jag saknar byn och jag tillåter mig själv att sakna byn. Jag tillåter inte mig själv att sakna dig. Jag tillåter inte mig själv svara när du ringer. Jag tillåter inte mig själv sova när jag drömmer om dig. Jag tillåter inte mig själv att borra in mig i din famn.

Nysnö

2009-09-29T16:09:00.003+01:00

Finns det något bättre än första snön? Att sakta se första flingorna dala ner eller att piskas av dom en tidig morgon rakt i ansiktet. Oavsett är det en känsla av Herr Höst som ger vika för starka Kung Vinter och det är ett lugn och en kyla som är svår att slå. Så uppfriskande och när man drar den kalla luften ner i lungorna första gången känner man sig lika stark som Kung Vinter.
När jag var tretton brukade jag prata med en kille i telefon. Första gången han ringde mig var någon gång i slutet av november och jag sprang barfota ut på våran gräsmatta i västkuststaden. Första snön hade kommit den dagen men det var fortfarande indiansommar i luften och jag kände aldrig kylan från marken när jag pratade med honom. Kanske var det för att han fick mitt hjärta att slå dubbla slag, kanske för att jag svävade på små moln. Kanske var det på grund av honom jag uppfattade den hösten som indiansommar. Han hette Sebastian, hade lockigt brunt hår och ett sätt att förstå mig. Inte min första kärlek men han var den första som förstod mig. Och han dyker upp i mina tankar inte allt för sällan för i mitt liv har jag inte träffat så många som verkligen förstår. Och varje år när första snön kommer tänker jag på honom och jag undrar vart han tog vägen?
Nu bor jag i Vm-byn och här faller första snön i slutet av september. Någon gräsmatta har jag inte men kylan från betonggolvet på min balkong känner jag absolut när Mr M ringer. Jag svävar inte. Jag vet inte om mitt hjärta slår dubbelt, det pulserar nog mest i otakt. Det är för tidigt på året för att kunna tala om någon indiansommar men jag vet att han förstår mig. Han är en av få. Men han är inte nysnö.

om två faktorer..

2009-09-21T17:32:00.003+01:00

Jag satt och läste en essä om hur underbart livet kan va vid fjorton års ålder. Om sommarbad och rockkonsterer och skor kastade över lyktstolpar. Visst borde det ha varit så, men det är inget jag sörjer. Det var snarare sommarbad, rockkonserter och svarta demoner med två timmar dusch. Och jag hade ett val om det skulle sabba allt eller om jag skulle komma ur det stark. Och visst har det gjort mig starkare men nog har det påverkat mig. Och hur ska vi inte gå in på men säg såhär. Jag skrämmer iväg de bra killarna och faller för de dåliga..
Men allt är inte fel med mig. Det är fel på alla andra också. När tog hybrisen över världen liksom? Snacka betyder inte ragga, kaffe betyder inte dejt, sova betyder inte ligga. Get down to earth again peeps, det börjar bli avfolkat här.

Spotted

2009-09-13T16:02:00.002+01:00

På södra Hålland näbbmöss, på Agos parkering en tultande grävling, vid Sundet tjugotalet cyklister, på Torpet en skabbräv med virvlande lockar och cigg i handen.
På fjällgårdens höjder en lokatt och än högre på Totthummeln sju ripor i sommarskrud. På Svt vampyrer varje Onsdag, på kabinbanevägen 14 en fru och två små djävlar. I mitt kök två kilo rönnbär och i mitt sovrumsfönster en kvarglömd keps. I mina drömmar? Ja där är det ömsom han som är sådär charmigt blyg, ömsom M. Motviljes det senare.

Plupp på fjället

2009-09-09T19:43:00.006+01:00

Äntligen ledig en dag och efter att druckit öl och varit djup med Hjortron igår kväll. Vaknar till trots pigg och utvilad i sängen som står på balkongen och det är höst i luften som virvlar fram. Så på med shorts för sista gången i år och sen raggsockar och vandringsskor. Ut ut ut och gud vad jag har saknat dig herr höst! Och du välkomnar mig och omfamnar mig i blåst och virvel, rönnbär och svamp, solstrålar och strilande regn. Och när jag gått vilse ett tag mellan Vik och Björnen traskar jag upp på Totthummeln och på toppen möts jag av ett gäng ripor och regnbåge över Renfjället. Underbara Jämtland med dessa oändliga vidder. Underbara höst!
Och i lång halsduk känner jag att hade mitt hår vart lite mindre rött och lite mera blått hade jag varit Plupp !

Head over heels

2009-09-06T18:08:00.001+01:00

En så charmigt blyg kille och jag förlorar mig i hans ögon. Jag vill bara träffa dig igen. Och igen.

Kokt korv

2009-08-29T20:03:00.005+01:00

Och trots problem på problem och tusen saker i huvudet är det inget svårt. Det är inget svårt liv jag lever. Och jag älskar det! Allt är bara petitesser när det väl kommer till kritan. Och jag säger till mannen att jag måste slute med si och jag måste sluta med så. Och när jag sitter hos Geisha lyser ögonen från hennes yngsta son när han säger; Jeja! Jag tycker det här har varit en lyxlördag. Och han berättar om att dom har badat, om att han har ätit två glassar och godis och två korvar. Kokta korvar. Och Geishas yngsta son älskar kokta korvar! Och det är ett enkelt liv. Och det är ett liv som är sådär som första snön på hösten. Problemen är egentligen så små. Och det är inge svårt att leva mitt liv. God damn I love it!

Om en kaffetant i Nagykaniza

2009-08-26T20:52:00.003+01:00

Kommer att tänka på henne lite då och då när jag längtar ut på resande fot. Hon måste nog varit den allra första när jag varit ute och rest som varit sådär genuint snäll. Ungerska äpplen och kaffe med sump klockan fyra på morgonen när man sovit utomhus på en tågstation någontans mellan Budapest och Zagreb. En liten rysk docka och Sertesmajcrem på det. Underbart. Det kaffet värmde så gott och jag har väl druckit tusen koppar kaffe sedan dess. Tusen koppar utan M, och hur du än lovar så antar jag att jag kan dricka tusen till utan dig. God damn.

Det uttalas K'rr'la

2009-08-12T15:39:00.004+01:00

I södra Indien ligger Kerala. Där fungerar floderna som vägar, där växer bambun tät bredvid risfälten och där tippar nästan palmer och lövträd ner i vattnet. Det är snart två år sedan jag och exet satt på flodbåtarna där. Snart två år sedan vi hyrde en oljig kanot som vi fick ösa i en halvtimme innan den flöt, för klart vi inte ville göra som alla andra turister. Vi ville ju upptäcka på egen hand. Bara då kunde vi komma in på de riktigt trånga flodfårorna där man fick huka sig för grenar och där det stundvis bara fungerade när en paddlade. Jag vet vi stannade vid ett träd i solen och några meter bort var en så sjukt stor flock fåglar. Där badade vi i omgångar medan den andra fick hålla i båten och det kändes som om befann sig mitt i Djungelboken. Och om solen lös på oss då så var det annat en av kvällarna när regnet öste ner och gjorde stockar längs stigarna så hala att man inte ens försökte sig på dom. Då var blixtar det enda som lyste upp den mörka indiska himlen. Aldrig innan och aldrig efter indien resan har jag sett en så mörk himmel.

Snart två år senare är det måndagskväll och påväg hem från Järpen svänger jag av vid Ristafallet för en långpromenad i det Jämtlänska ösregnet och åskan. Efter timmar av tankar och trampande är jag genomblöt och trött. Så lyser solen igenom molntäcket och jag smyger ner i Indalsälven för ett dopp. Lövträden hänger ut över vattnet och tystnaden är total sånär som på några fåglar och det dova ljudet av fallet längre nedströms. När ansiktet bryter genom vattenytan kan jag svära på att jag är i Kerala. Men i Kerala hade himlen varit kolsvart vid det här laget. I Jämtland och Indalsälvens land är himlen fortfarande ljus dygnet runt.

Och när jag kommer hem till lägenheten letar jag fram fotoalbumet och tänker på allt som var bra med indien och med exet.

Bor änglarna i England?

2009-08-09T16:11:00.002+01:00

Mest lik är jag väl P men det är något med henne. När hon träffade P var hon som ett lockigt eldhav i håret och jag antar att hon måste hatat det. Fräknar och snickarbyxor. När jag var liten var det något med hennes värme. Något som ingen annan hade och det är fortfarande så. Om en trygghet och hand att hålla när vi gick över vägen i hemstaden. Och jag hostade av avgaser och var livrädd för bilar. Men hennes hand gjorde världen stadigare. När jag blev äldre smög jag för henne. Sådär som jag antar att alla gör när dom precis har fyllt tvåsiffrigt. Sen blev hon världens mest kompletta idiot. Hon var pinsam, elak och onödig. Och jag sårade henne då. Någonstans förlät hon mig. Hon har världens största hjärta. Och länge hade hon nog världens stösta glasögon också. Bilresor med skratt som aldrig vill ta slut. Hon lärde mig tålamod och tolerans. Sen slutar hon andas och världen blev upp-och-ner och kantig. Och jag grävde ner mig och tog mig upp igen. Hon lutar sig och faller och för första gången får jag ta emot. Sen är det slag om att slå sig fri. Men det är ett slag och inget krig. Hon är underbar och totalt älskad occh saknad.

Baka, baka liten kaka

2009-08-02T16:02:00.004+01:00

Storsjöyra virvlar runt i stan precis som jag. Stor besvikelse på shoppingfronten till lägeneheten så det blir väl en tur nästa helg med Kaptenen och Frugan. Trädgårdsförfest med musikalkillar från Ånge, och Thåström som var helt sjukt. Och vad som verkligen betyder något är att det plingar i telefonen over and over again. Och det är Mister M som i Mystik och mystiken ligger i hur the hell han fungerar. Och när det kommer ord som jag aldrig hört förrut. Ord om saknad. Då blir jag förstummad, förundrad och förvirrad om hur denna man är. Och det handlar om en kaka att ha och att äta på samma gång. And I'm thinking eat me, eat me, eat me!

Livet vid 21 och tre fjärdedelar

2009-07-22T16:31:00.002+01:00

Galamiddag med ministrarna ikväll och imorgon bitti kommer väckarklockan oförskämt att ringa 04.15 och jag kommer vara skitsur på den. Men väl på nya jobbet kommer jag vara glad igen. För nytt jobb och ny lägenhet, nya vänner och arbetskamrater är inte så illa. Jag är tillbaka i Vm-byn och jag bor här på riktigt! På riktigt på riktigt på riktigt! Och frugan och kidsen saknar jag, och LG är glad och stressad som bara han kan vara och rockstjärnorna kommer och hälsar på, Kaptenen måleriar och den där fransosen och asiaten tycks vara precis överallt. Men efter jobb kommer jag hem till min tillstökade lägenhet som är långt ifrån halvklar och jag njuter av att vara själv. Men visst kan det vara jobbigt att inte veta hur jag ska få ihop till hyra. Inget att förneka. Och visst kan det vara jobbigt att vara själv. Inget att förneka. Men mest njuter jag. Och så finns det ju ett nytt span. Inget att förneka. Men det finns någon som ringer. Han är som gräset luktar om sommaren. Och gräslukt om sommaren är ljuvlig även för en pollenallergiker.

Var min, Försvinn!

2009-07-12T22:47:00.003+01:00

Dunkar fram till mörka sommarnätter i södersverige och har musikersällskap på tåget. Det är skönt att inte tillbringa ännu en ensam kväll. Ännu en ensam natt. Och väl framme strilar regnet ner och sköljer bort hans telefonnummer som blev skrivet på min hand. Varför regnar det alltid i Göteborg? Och P kramar mig så hårt, så hårt när han möter mig. Och jag har saknat hans hårda kramar. Det är inte alltid lätt att bo i egen lägenhet och i Åre. Det är ganska ensamt vissa kvällar.
Och det blir lördag och fika med nybliven hundägare och L. Och skrämmande tankar om hur olika liv vi lever. Och sen öl på klassiskt vis och balkongsamtal som aldrig vill och aldrig borde ta slut. Men så går vi ju ut och balkongsamtal byts mot dunkande bas och barndomskamrat och ångersms. Och jag frågar mig själv; Varför?
Svaret kanske inte är det viktiga men handlingarna resulterar ändå i en tanke. Och den är svår att möta, men ändock. Kan två bli ett? Kan man stå tillräckligt nära varann föra att skydda men väl långt ifrån för att inte skugga? Kan man vara fri utan att ha varit fångad? Kan en blandning av två starka bli bra eller blir det för starkt som en dubbelshot? Och Söndag påminns jag ständigt av att två starka kan bli för starkt. Och när klockan blir 00:14 på en Måndag inser jag att det "-Vi får höras mer i helgen" som du sa, nu har gått mig förbi.
Och svaret blir att du varken skyddar eller skuggar mig, Jag är varken fri eller fångad. En blandning av oss kan aldrig bli annat än en dubbelshot. Och två kan inte bli ett.
Men ett kan bli ensamt och det är inte alltid alldeles lätt att bo i egen lägenhet i Åre. Och det kan bli ensamt vissa kvällar. Då blundar jag och känner dina fingrar vandra från min nacke upp i mitt hår när din varma andedräkt är nära. Så nära.

Flyttstökar

2009-07-01T21:45:00.003+01:00

Lägger in i garderoben och letar febrilt efter soffkuddar, nybäddar stora nya sängen som jag visst glömt köpa ben till, plockar ner köksluckor och mäter fönsterbrädor. Underbara vänner som hjälper att bära när man brutit armbåge. Föredetta chef som frågar om man vill ha soffa och kan man sy kuddfodral av det där lakanet? Nygift som vinkar från andra sidan gården och lunch med kaptenen på torget. Sommarsol så man smälter och det är varmt att packa upp. Jättevarmt. Och P fixar så trevlig snubbe med telefonjobb ringer mig och nu är jag hemförsäkringsbetalare. Och ständigt ringer det och plingar från folk som frågar hur det går. Jodå, förrutom att det skvätter när jag duschar för jag har ingen stång att hänga upp mitt duschdrapperi på och de två gardiner jag äger ska vi inte prata om. Soffbord, hur menar du då? Vaddå, ska man ha stolar till matbordet? Än så länge vänder jag på flyttlådor, lägger en duk på och sitter på golvet. Spartanskt heter visst den stilen, eller var det japanskt? Och vart ska jag göra av alla mina gräsliga tavlor som jag av någon konstig anledning ändå vill hänga upp. Och L och kusin som skiter fullständigt i hur det går med lägeneheten, dom vill bara veta hur många jag legat med. Och föredetta ohyggligt konstig hyresgäst raggar, och en av rockstjärnorna hör av sig och vad jag saknar. Geisha är så underbar som bara hon kan vara, kidsen bråkas, och mitt morgonkaffe med tillhörande cigg smakar ljuvligt! Mitt i livet och det är upp och ner precis som det ska vara.
Och M ringer också. Vill veta hur det går med sjukling, Vill prata om böcker och barnhem. Och allt är upp och ner. Precis som det ska vara.

Att komma hem

2009-06-28T10:19:00.003+01:00

Sommarsverige som susar förbi bilfönster och fartkamror som blixtrar. Jag tog mitt pick och pack och stack. I härliga Härjedalen syns första snön och jag tänker att min generation är en lurad generation. Så går man ur bilen på 400 meters höjd över havet och möts av en överlycklig Geisha.
Och det är så skönt att komma hem!
Så blir det Broken och Dahlboms och en blivande Man som troligtvis druckit för mycket för att gifta sig dagen därpå. Sen blir det morgon med huvudvärk och en tripp till Storlien, till Kaffemannen med fru och tultande barn som plaskar i varma fjällsjöar. Och vad jag saknat Kaffemannen. Tillbaka i byn blir det kaffe och rök på både strand och altan och en tur till Holiday Club. Och funderingar på solbränna, och funderingar på korsord och undran om han sa ja? Och funderingar på inflytt och försäkringsbolag och undran över hur brännbollsmatchen gick? Och funderingar på funderingar och på karlar och en undran varför alla bra redan är tagna?!

Totus anctus

2009-06-20T20:55:00.005+01:00

Aj, Aj, Aj är första tanken när jag vaknar och jag vet inte vilket som gör ondast. Är det halsen av allt för många cigaretter och glada sånger? Är det huvudet av allt för mycket alkohol? (Vad hände, vart är jag, vad var det nu han hette?) Eller är det den där strålande smärtan i hela armen för att jag på något jävla vänster lyckats slå en flisa ur armbågen.
Och jag går ut på altanen till bakisvänner som sitter och skrattar sönder sina magar på altanen. Vi kommer fram till att det där med att slå flisor ur armbågar inte är det bästa man kan göra. Just för att det gör så jävla ont! Och J gör ett frieri för att pigga upp och L tar hand om mig på alla sätt, och F klappar mig på armen och ber mig säga om det är något han kan göra. Världens bästa vänner i vått och torrt och låt oss alltid fira midsommar ihop. Sen går jag själv hem över sju ängar till ett hus som står tomt. Det är tyst och ensamt och jag har ont. Ont, ont, ont.
Så ikväll är jag liten. Liten och ynklig och öm.
Och helst av allt vill jag bli omhållen.

And I hate how he messes up my brain so I can't think straight, damn he's just like a Gin&Tonic

2009-06-18T11:42:00.007+01:00

Så ringer det i telefonen en helt vanlig tisdag klockan tre och det är du och din otroligt fasta rumpa med tillhörande snygga mage och starka händer. Och du frågor om fika som i jag vill lära känna dig mer fika. Och jag vet inte varför men jag säger annan gång.
Så ringer telefonen och det är helt vanlig onsdag klockan tre och det är Geisha som säger något om Herr Amerika och när vi lagt på fortsätter jag lapa sol i parken med L och sen är du där och du säger hej och något om att här sitter ni och lapar sol och sedan går du vidare i din blåa skjorta och beige chinos. Och precis då vet jag varför jag sa anna gång.
Inte för din blåa skjorta och inte för dina beige chinos och inte för att du inte är my kind of guy. Bara för att du inte är han.

Om du och då och nu och här

2009-06-14T22:53:00.004+01:00

När jag var i dina händers trygga förvar den kvällen visste jag inte varför jag hamnat där hos dig.
Och jag kände dig väldigt lite, för att ha känt dig så mycket.

Och än mindre kände jag mig själv.

Plan B?

2009-06-08T13:01:00.004+01:00

Sommarljummen kväll och jag pratar med Geisha i telefonen. Blossar i mitt fönster och jag saknar henna så mycket. Skrattar ihjäl oss åt söta kids med knasiga frågor, åt att jag har ännu en ny telefon, åt helgens bravader och åt att jag nog inte är så välkommen till kyrkan längre. Sen pratar vi om den där längtan. Efter fria fjäll för min del och västkustklippor för henne. Och om hur vi skulle behöva varsin karl. Och färja till Riga i all ära men KarltillGeisha-planen gick i stöpet så vad är plan B?

Miss Förstådd

2009-06-02T22:14:00.004+01:00

Just de där orden som man vill få ur sig är så svåra. Just alla andra ord flyger ut istället. Precis alla. För när jag inte får ur mig det jag vill kickar den där egenskapen jag ärvt av pappa in, Envisheten. Dumdristigeheten står jag för själv. Som idag när jag ville få ur mig såna där ord. Dom där som sitter så långt inne, då börjar jag prataprataprata istället. Och jag pratarpratarpratar och är envis och dum och tror nog på nåt sätt att om alla hundra miljoner ord som finns flyger ur min mun måste väl dom jag vill få ut också komma med någonstans. Men jag pratarpratarpratar tills vi inte längre hör på, varken du eller jag. Och fast det inte är meningen att jag ska uppfatta det så hör jag din tysta suck och sen ser jag dig gå iväg. Och när jag sätter mig i bilen sjunger min nya stereo ut allt det som inte kommer ur mig.

Om sommaren

2009-05-29T18:47:00.003+01:00

Det strålar värme ner från himmelen och jag får fräknar över precis hela ansiktet. Vitsippor är ett minne blott för i dikena växer sommarblomster och däremellan läggs det ny asfalt. Ny asfalt som liksom sticker i näsan. Och det är inte det ända som sticker när man vaknar av att telefonen ringer och man stirrar på den utan att förstå vart det egentligen ringer ifrån. Och när man väl fattat är det försent och det ringer inte igen. Fast man väntar och väntar så är det T T T. Total Telefon Tystnad. Och sommarblomster, fräknar och asfaltslukten kan dra åt helvete när det egentligen är snålblåst och musöron på björkarna där tankarna är. He gave me the queen, and he gave me the king, but he's got the jack.

Och om du läser så undrar jag varför

2009-05-20T02:04:00.006+01:00

En klapp på axeln och ett ha det bra. Tusen tankar inatt och imorgon kommer jag att sakna ditt "Godmorgon" som du säger utan att se på mig.

Somfaninihelvete och lite därtill

2009-05-15T20:47:00.004+01:00

Så diskuterar vi om folk som har ingen aning och vet varken ut eller in. Och Geisha säger; "All in!" Och jag vet inte om det gäller människorna eller ölen. Men nu jävlar är det sista helgen i Vm-byn på ett bra tag. Fredag kväll, arga föräldrar, stundande utlandssemester, goda vänner, spegelblank fjällsjö och jag jag säger som Geisha; All in!

Fjällflyttar

2009-05-01T20:33:00.002+01:00

Jag har fått lägenhet! En helt underbar 1,5a mitt i den jämtlänska fjällvärlden. Ångesten, rädlsan och osäkerheten bara ramlar över mig och det här är ju skitläskigt men framförallt så ska det bli så sjukt roligt! XOXO nybliven Jämt-Jeja

Flyga fritt eller falla?

2009-04-28T19:28:00.006+01:00

Så ringer Kaptenen och säger att jag har fått en lägenhet i Vm-byn. Det där att bli vuxen slår mot mig som en vägg och jag bankar huvudet i den hårt. P och Hon får man inte tag på när man som bäst behöver råd. L är minst lika velig som jag och Geisha väldigt partisk.
Så jag ringer Mister M och hjärtat bankar av att höra hans röst. Mörkmjuka stämman talar om att binda upp sig och utgifter jag aldrig anat. Men mest pratar han om mina lätta vingar som han vet vill flyga fritt. Och mest pratar han om att jag ska passa mig för att bli en kanariefågel i bur.
Så jag svänger förbi Kaptenen och hon blir besviken för att jag inte blir Vm-bybo. Och när P väl ringer upp säger han att jag väl ändå trivs bäst bland västkustens fiskmåsar, men han pratar om att fiskmåsar aldrig sitter i bur och att han inte vill vingklippa mig. Och det slår mig att mycket av det jag uppskattar hos Mister M är samma saker som jag ser upp till och uppskattar hos P. Om man flugit ur buren hos P och Hon ska man då hålla lätt vind under lätta vingar? Ska man hålla Mister M's vind inom sig? Eller vingklipper jag mig själv då?

Åreliv på hans initiativ

2009-04-06T19:33:00.002+01:00

Han kommer och knackar på när jag inte har någon mobil att nå mig på. Hyschhysch, för det blir så mycket prat och jag smiter ut i natten som när man var tonåring och går hem i gryningen.

1987

2009-03-28T21:36:00.003+01:00

För 21 och ett halvt år hade vi precis slutat använda tioöringar så piggelinen kostade 3 kronor och inte 2,70 som året innan. Panten på ölburkar höjdes också så man fick 50 öre för varje burk. Kanske dags att höja igen och göra ett slag för miljön? För 21 och ett halvt år sedan startade sveriges första Tv-såpa Varuhuset och bodde man i USA kunde man för första gången få se Teenage mutant Ninja Turtlees. Några år senare satt jag och storebror klistrade framför Nintendoo 8-bitars och spelade med donatello, rafaell och gänget. För 21 och ett halvt år sedan kolade både Peter Tosh och Cornelis Vrejsvik medan Gun's and Roses släppte debutplattan. Debut var det också för Windows 2.0 med bland annat den nya funktionen att fönster kunde överlappa varandra. För 21 och ett halvt år sedan kunde man för första gången bli förklarad hjärndöd i Svea rike. För 21 och ett halvt år sedan bojkottade vi Sydafrika och det föll bomber över Bagdad. Samma tisdag var det översvämmning i badhusparken i min hemstad och min älskade mamma låg på sjukhus. Samma tisdag skrek jag för första gången och jag känner forfarande bara för att skrika. Skrika skrika skrika tills luften tar slut.

om att killar kan dö av ålder. själv ska ja bli schuuugiiischjuuu

2009-03-20T23:13:00.002+01:00

Varför kan jag inte bara glömma och lägga honom bakom mig som jag kan med alla andra killar? Och han ringer bara för att säga "ta det lugnt och sov så gott"
Aldrig i helvete! Jag ska leva det liv du önskar du levde och jag ska dööö när jag är schjjuuuuuuugischjuuuuuu!!!! That's how i role it..

NNN (Nästan Nykter Nu)

2009-03-11T13:01:00.003+01:00

Det ramlar in en nyknullad flicka som skrattar det ljuvligaste bubblande skrattet. Vinglar lätt och krashar i min soffa. Yrvaken skrattar jag till och vi fnittar åt att man alltid lyckas ha sex med fel människor och att man alltid skiter i kondom. Varför är man så dum?! Nynnar på "Where is my mind" och det stämmer så bra in på årets säsong. Den låten och Thåström som sjunger "fanfanfan". Det grymtar till utifrån ölstinkande vardagsrummet. Rockstjärna nummer två ramlar in i rummet. Han som aldrig lyckades komma hemifrån igår. Han som aldrig hade det som plan ens. Han som fortfarande är full. Rockstjärnorna och jag skrattar sönder magarna och inser vilka grymma magmuskler vi får av att bo ihop. Tillslut tassar vi ut i köket, lägger ut täcken och kuddar på golvet. Dels för att slippa fastna i ölklibb, dels för att det är så mjuuukt. Kaffekokaren gurglar till och det är Onsdagmorgon och njuterier i Vm-byn.

Dö samtidigt

2009-03-01T21:04:00.002+01:00

Nu ska jag och L dö på soffan. Det är skönt. Och hon sjunger om att vi kommer att dö samtidigt hon och jag.

Finbesök

2009-02-27T19:04:00.002+01:00

Finbesök i Vm-byn. L är här och det är så underbart att träffa henne igen. Har saknat och saknat och saknat. Älskar L. Bästa männiksan på jorden.